Nytt Jobb

Jag har ett nytt jobb.
Det är okej.
Min chef är galen.
Men det är okej.
Stället heter Onetangi Beach Café.
Det är lite risigt.
Men det är okej.
Allting tar slut hela tiden och det tar evigheter innan chefen beställer något nytt.
Men det är helt okej.
Gästerna blir lite sura när vi inte har allt som en restaurang borde ha.
Men det är okej.
Den elfte januari slutar jag.
Då ska vi norrut.
Det känns mer än okej.

Korv

E: Ska vi äta korv?
C: 24 st för 12 dollar på Woolworth. Billigt.
E: Nu sparar vi massor med pengar.
C: Korv är en skojig produkt.
E: Och det är ju inte bara korv som säljs i korvform.
C: Va? Finns det mer?
E: O ja, att sälja sin produkt i korvform tycks bli allt vanligare. Det finns ju både sylt, risgrynsgröt och vitlökssmör i korvform.
C: Och korv. Det säljs också i korvform.
E: Ja, precis.
C: Fast korv kan man ju säga är kött i korvform.
E: Ehhh, ja just det. Kött...
C: Här uppstår ett litet problem. Ett olösligt problem.
E: Korv? Problem?
C: Om korv är kött i korvform, då kan man alltså inte sälja korv i någon annan form än just korvform. Annars blir det kött i en annan form.
E: Ehhh, just det. Rent kött i en annan form...
C: Knivigt.
E: Ytterligare en komplikation uppstår ur detta resonemang. Om korv är kött i korvform, vad är då vegetariska korvar?
C: Ajajaj, vår ekvation stämmer inte i alla lägen. Vi måste ompröva vår teori.
E: Kanske kan man säga att en vegetarisk korv säljs i kött-i-korfform-form?
C: Eller helt enkelt bara i korvform.
E: Besserwisser.
C: Bratwurst.

Var är min badboll?

I torsdags ringde telefonen. Det var Ben som ville att vi skulle komma över till fastlandet. Cecilia och jag kände oss genast manade att åka. Den tredje pepparkaksgubben lämnade vi kvar på ön, hon kunde inte ta ledigt från jobbet.

Nathan och Ben bor ute på landet, strax utanför Hamilton. Med får utanför fönstret.



Det blev en halvlång utekväll i Hamilton innan vi drog oss tillbaka.

Dagen därpå begav vi oss ut på upptäcktsfärd. De bästa badplatserna var målet, drömmen ett vattenfall. Nathan var inte med, han skulle kanske jobba, om vädret tillät. Istället följde Dave med.

Vårt första stopp var en flod vi följt i hopp om att den skulle leda oss till ett brusande fall. Men när vi kört en tag var vi tvungna att stanna. Vi måste bada nu!



Killarna klättrade upp för en brant och slängde sig ut från vad som måste ha varit en minst 10 meter hög klippa, medan jag och Cecilia sömnigt såg på.

Därefter fick vi precis vad vi hade önskat oss. Vi körde till ett vattenfall som killarna redan kände till. Jag hade kunnat stanna där för alltid.



Ben tycks se det som sin uppgift att bota min höjdskräck en gång för alla. Han lyckades i alla fall lura i mig att jag borde klättra upp till toppen av vattenfallet. Vilket gick ganska bra fram tills dess att vi kom ut ur buskaget och jag insåg hur högt upp jag var. Då ville jag snabbt ner igen.




Efter det åkte vi vidare till Dickie´s Flat. För att ta oss fram till vattnet var vi först tvungna att gå igenom en 200 meter lång grotta. Det var lite fuktigt om tårna, men vad gjorde det när taket var fullt av lysmaskar? Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att de var stjärnor på ett avlägset himlavalv.



Grottan följdes av ytterligare en grotta, men genom denna strömmade en stark ström fram.




Modig som jag är(...) lyckades jag gå igenom hela tunneln och tog mig fram till andra sidan.

Nu hade vi badat på tre otroliga platser, men det bästa sparade vi till sist. Vi hoppade in i bilen och körde ut till Hot Water Beach. Alldeles i närheten finns en vulkan som värmer upp sanden på stranden. När tidvattnet väl har dragit sig tillräckligt långt ut, gräver man en grop i marken och fram strömmar skållhett vatten.

Vi kröp ner i vår hemmagjorda jaccuzzi, stirrade upp mot the Milky Way som här breder ut sig som ett vitt stråk över himlen och vägrade att gå upp på fyra timmar. Då kom tidvattnet tillbaka och fyllde vår grop med vad som kändes som isvatten.

5.00 am ( aka, Fem på nya äventyr)

Det var nära att jag drog mig ur hela dealen. Inte fan ville jag gå upp innan fem, speciellt inte när jag dessutom hade suttit uppe till halv två kvällen innan.

Likt förbannat traskade Fenja upprymd in i båthuset en kvart i fem och tände lampan. Inombords skrek jag av ilska. Utåt hördes bara en missnöjt grymtande.

Två minuter senare var jag dock på fötter. Tanken att stanna kvar i sängen var det tydligen inte bara jag som tänkt. Barry kom visserligen upp, men insisterade på att han var tvungen att gå och lägga sig igen, han skulle ju jobba i morgon. Jake traskade förbi mig likt ett spöke, insvept i en tjock filt och jag insåg att det bara skulle bli vi tre.

Vi nästan sprang upp för backen. Det hade börjat ljusna något och vi fick ju inte missa soluppgången, nu när vi hade lyckats ta oss upp ur sängen.



Det var långt ifrån enkelt att se var man gick. Lyckligtvis hade Barry lånat mig sin ficklampa. När vi vandrade utmed vinrankorna kände jag mig lite vilsen, lite som i en deckare. Eller som en Fembok, typ Fem på mystiska heden. Kanske var vi på jakt efter smugglare...



Vi såg aldrig någon soluppgång. Eller jo, det var väl mest solen vi aldrig såg. Istället fick vi se hur Waiheke Island sakta färglades, från ett skuggigt landskap med de piratgömme-svarta klipporna ( jag lovar, någonstans i en grotta väntar ett berg med spanska dubloner på att bli hittade av mig. Visst, man kan ju undra hur det spanska guldet hamnade på Nya Zeeland, men det är väl inte helt omöjligt?) till en grön och lummig, böljande ö.

Vi fick en ny vy av vår alldeles egna strand; Fossil Bay. Lite lätt från ovan insåg man vilket paradis som ingår i vår löjligt låga hyra. Där var stranden med alla spännande saker som hela tiden spolas upp, det döda trädet som sträcker sig efter de salta vågorna, den hemliga stranden man kan simma ut till för att sedan klättra upp på klipporna ute vid revet. Det var dock omöjligt att se vägen upp från stranden, den förblir en hemlighet om man inte vet var den är. Tänk att att vara skeppsbruten och sköljas i land här. Då kanske man aldrig kommer upp.



Någon gång innan åtta började vi traska ner för backen igen. Det faktum att vi hade korsat en privat fruktträdgård för att ta oss upp till utsiktsplatsen blev mer påtaglig i dagsljus. Men allting verkade lugnt, jag tror inte att någon såg oss, där vi hastigt smög oss fram mellan fallfrukten och gömde oss under grenarna. Än en gång kände jag mig som en i Fem-gänget.

Tecken från ovan

Det är helt sant, jag hittar inte bara på. Jag svär.

När jag vaknade på morgonen (eller ja, runt tolv, hade diskat på Palm Beach Clubhouse hela kvällen innan) den 13 januari hade jag ingen aning. Det var först när Cecilia vaknade strax efter mig och klämde fram ett sömnigt: "Grattis på födelsedagen" som jag insåg att jag inte längre var tonåring. Istället en tjugo-någonting.

Tänkte inte så mycket på det under hela dagen. Kände mig dock lite vuxen när jag köpte tidningen, för att för en gångs skull få ett hum om vad som pågår ute i världen. Trodde inte att det skulle bli så mycket firande.

Men vad händer? IQ-Ping Pong (ja Elise är ju inte här, men tre av fyra är ju alltid någonting) gör vad de är bäst på. De bjöd mig på bästa tänkbara födelsedagskalaset.

Min personliga födelsedagssång (melodi: små grodorna):

Vår Emma
Vår Emma
Har fölsedag idag
Blir äldre och äldre
Och klokare var dag
Ko ack ack ack...

Men tiden
Men tiden
den tror vi inte på
Men klockan
Men klockan
Den fortsätter att gå
Åh Tick tick tick...

Vi tänkte
Vi tänkte
Att gå ner till stranden
Och tända
En brasa
Och titta på elden
Men nej nej nej
Åh nej nej nej
Det ville inte du (det regnade!)
Åh nej nej nej
därför är vi här nu

Hurra Hurra
Hurra Hurra
Hurra Hurra
För dig
Hurra Hurra
Hurra Hurra
Hurra Vi Älskar Dig!



Cecilia och Fenja hade lagat värsta "fede" middagen. Stekt potatis och korv. Kan det bli bättre?



På födelsedagskalas måste leka lekar. I detta fallet hade de utformat små tävlingar för mig. Priset i varje tävling: en bit choklad. Jag vann varje gång. Fast jag fick dock två försök på mig att sätta svansen på grisen...



Och det bästa av allt, det jag tycker mest om, stunden då jag bara får vara med mina underbara resekamrater: tre-tretton. Kortspelet som slår alla andra. Farligt vanebildande.

Undrade dock om det var någon som spelade mig ett spratt. Eller var det ett tecken från ovan? Två gånger i rad fick jag 42 poäng. 42, ringer det ett klocka?( För er som inte läst Liftarens guide till galaxen är 42 svaret på Livet, Universum och Allting.) Dessutom visade det sig att om Cecilia hade valt att plocka sitt sista kort i sista omgången ur en annan hög hade hon också fått 42 poäng. Ett sammanträffande? Jag tror inte det...




Som ljuset högst upp på "tårtan" (eller de popcorn som Steve bjöd på) fick jag ett fint litet paket från Petra, innehållande Nya Zeelands godaste: Jaffas.



Musiken? Förutom att vi själva körde ett litet Moulin Rouge-medly fanns det bara en självklar låt. Låten som piggar upp mig som ingen annan: We can work it out med Steve Wonder. Vi vred upp volymen och glömde för stunden bort hur regnet öste ner utanför.

Bo på Fossil Bay Farm

Nu börjar det kännas lite som om jag har kommit hem. Jag kan själv inte förstå att jag trivs så bra i en liten stuga ute i sumpmarken men allt börjar liksom falla på plats. Plus, det är knappast husen som gör Fossil Bay Farm, det är människorna. The Boat House är ju bara ett ställe vi sover på. Ett ställe där vi kan stänga en dörr om oss.

>

Fossil Bay, har som namnet kanske skyltar med, en egen strand. Det finns bara en hake. För att ta sig dit måste man först ta sig ner för en brant backe, eller som vi höjdrädda vill beskriva det; ett stup. Första gången jag såg vägen ner till stranden tänkte jag: "Aldrig!". Men när jag skymtade stranden insåg jag att jag förr eller senare måste ta mig ned. Jag såg det som mitt Everest att bestiga.

Igår kom Ben på besök och vi hade bestämt oss för att åka och bada. Planen var att ta bussen till Onetangi, men det, insåg vi skulle ta för lång tid. Vi ville bada med en gång.

Jag hade inget val, det var bara ett ge sig av utför branten och hoppas på det bästa. Och ja, jag kom ner, det var inte så farligt och stranden var underbar.



Med med höga väggar runt omkring var vi som i vårt eget paradis.



Vilken strand man än går över här på Nya Zeeland, hittar man alltid något, snäckor,stenar och i det här fallet, en krabba.



Vattnet...det är inte så himla varmt. Ungefär som i Sverige på sommaren.




Nästa gång vi kommer tillbaka, kommer jag skutta ner för backen som en bergsget.



Till vidare kan jag drömma mig bort i grönskan kring gården.

Regn på Nya Zeeland

Jag vaknar upp (tisdag morgon) av att det smattrar häftigt mot båthusets tak. En fuktig känsla tränger sig på och jag drar täcket långt upp över öronen. Det starka solskenet har bytts ut mot ett svenskt midsommarregn. Det känns likadant, till och med låter likadant.

Ändå vet jag att allt är helt annorlunda. Att allt har förändrats. Livet har tagit en kraftig sväng och är nu på väg i en helt annan riktning än någonsin tidigare. Jag tänker mycket på hur det kommer kännas om fem månader när vi ska åka hem igen, när vi skall återvända. Ingenting kommer vara sig likt, allting kommer ha bytts ut mot någonting annat.

Eller nej, allt kommer vara som det alltid har varit. Men jag kommer vara annorlunda, jag kommer bytas ut mot en ny, en...

Vad kommer jag bli? Vuxnare? Klokare? Avtrubbad från verkligheten?

Påminn mig, om vem jag var innan jag for, jag börjar redan att glömma...

Fossil Bay Farm

Idag (söndag, bloggen kommer kanske inte alltid var up to date, då jag skriver bloggarna offline och publicerar dem så fort jag har tid att gå till internet caféet) har vi flyttat från vår lyxiga lägenhet på Ocean View i Oneroa till Fossil Bay Farm som ligger en liten bit utanför. Sabina, som äger lägenheten kom hem idag och vi fick ta vårt pick och pack och dra.

På farmen har vi hyrt in oss i The Boat House, en liten stuga ute i en damm, helt omringad av hög vass. I priset ingick tydligen också en tupp som väcker oss på morgonen. Trevligt.

Jag har bara varit i Nya Zeeland i en vecka, men redan har det jag hörde i förhand visat sig vara sant. Alla har är otroligt vänliga. Vi är inte helt hundra på vart vi ska efter Waiheke Island, men vi funderar på att åka norrut till Bay of Islands, i alla fall om vi lyckas övertala Ben att följa med oss och såldes köra oss dit i hans bil. När min chef hörde det erbjöd hos oss direkt att bo på den mark som hennes familj tydligen äger där uppe. Samma kväll bjöd en av kockarna, som råkar ha en svensk flickvän, oss att följa med dem till södra ön om ungefär en månad då de ska dit. Plus att vi alltid får skjuts från jobbet av olika kolleger (bussarna är alltid minst tjugo minuter sena) och att folk är trevliga i det stora hela.

En av mina favoritstunder på dan är då vi tar bussen till jobbet. Ön är inte direkt platt och man bjuds på många överdådiga utsikter under färdens gång. Upp och ner över berg och dal går resan och även om chaufförerna tar vissa smala kurvor lite väl häftigt, känner man sig hur trygg som helst. De vet vad de gör. Plus att de är hur trevliga och roliga som helst. '

I onsdags kväll åkte vi över till Auckland igen. Jag och Cecilia hann aldrig se något av stan när vi landade här, då åkte vi direkt till färjan som tog oss till ön. Det rådde vi dubbel bot på nu. Vi hade stämt träff med Ben, en kille från England som Fenja mött på planet, vid Auckland Sky Tower. Lite lätt motvilligt följde jag med upp. Trots min ilande höjdskräck vågade jag mig fram till fönstret och fick en fin utsikt över Auckland.



Självklart skulle Cecilia och Fenja vara värre och ställde sig på händer med fötterna mot glaset. Bara för att de kan.

Nytt Land

Jag är ganska trött och vill spara lite tid. Därför tänker jag inte beskriva Waiheke Island för er. Ni får själva leta rätt på första bästa resekatalog som säljer resor till varma platser och titta på deras bilder. Ni vet, de där paradis bilderna, det blåa vattnet de gröna palmerna och regnskogen runt hörnet. Så ser det ut här.

Här är inte som jag hade tänkt mig. Här är tusen gånger bättre. Här är precis lagom varmt, var man än befinner sig på ön tycks man alltid befinna sig i kulisserna av en film, människorna är obeskrivligt vänliga och efter tre dagar på ön, varav vi var väldigt jetlag under två, lyckades vi få jobb på en snofsig restaurang. '

Palm Beach Clubhouse ligger vid just Palm Beach, en av öns drömstränder. Här och där på ön spricker öns klippor upp i små vikar, populära ställen för alla segelbåtarna att lägga till. Där flockas också badgästerna, inte undra på, då ingen kan undgå att förtrollas av den vita sanden, den ljumma ljusblå vattnet som med en avslappnad suck bryter i vita vågor ut med strandkanten och de väldiga grönklädda klipporna som tornar upp sig runt om viken och som bjuder en på drömmar om upptäcksfärder och skattjakter.

På restaurangen har vi fått göra lite allt möjligt. Både tunga grejer, som att stå i disken, men även att vara "on the floor" och ta hand om gästerna. Då blir det mycket spring även om vi inte tar några beställningar, då vi inte kan menyn. Men att servera all maten utan att bränna sig, spilla, duka av, på med nästa rätt, samtidigt som vi måste diska alla glasen och polera dem och besticken gör att man aldrig står still och saknar något att göra. Men, det är skitkul.