5.00 am ( aka, Fem på nya äventyr)

Det var nära att jag drog mig ur hela dealen. Inte fan ville jag gå upp innan fem, speciellt inte när jag dessutom hade suttit uppe till halv två kvällen innan.

Likt förbannat traskade Fenja upprymd in i båthuset en kvart i fem och tände lampan. Inombords skrek jag av ilska. Utåt hördes bara en missnöjt grymtande.

Två minuter senare var jag dock på fötter. Tanken att stanna kvar i sängen var det tydligen inte bara jag som tänkt. Barry kom visserligen upp, men insisterade på att han var tvungen att gå och lägga sig igen, han skulle ju jobba i morgon. Jake traskade förbi mig likt ett spöke, insvept i en tjock filt och jag insåg att det bara skulle bli vi tre.

Vi nästan sprang upp för backen. Det hade börjat ljusna något och vi fick ju inte missa soluppgången, nu när vi hade lyckats ta oss upp ur sängen.



Det var långt ifrån enkelt att se var man gick. Lyckligtvis hade Barry lånat mig sin ficklampa. När vi vandrade utmed vinrankorna kände jag mig lite vilsen, lite som i en deckare. Eller som en Fembok, typ Fem på mystiska heden. Kanske var vi på jakt efter smugglare...



Vi såg aldrig någon soluppgång. Eller jo, det var väl mest solen vi aldrig såg. Istället fick vi se hur Waiheke Island sakta färglades, från ett skuggigt landskap med de piratgömme-svarta klipporna ( jag lovar, någonstans i en grotta väntar ett berg med spanska dubloner på att bli hittade av mig. Visst, man kan ju undra hur det spanska guldet hamnade på Nya Zeeland, men det är väl inte helt omöjligt?) till en grön och lummig, böljande ö.

Vi fick en ny vy av vår alldeles egna strand; Fossil Bay. Lite lätt från ovan insåg man vilket paradis som ingår i vår löjligt låga hyra. Där var stranden med alla spännande saker som hela tiden spolas upp, det döda trädet som sträcker sig efter de salta vågorna, den hemliga stranden man kan simma ut till för att sedan klättra upp på klipporna ute vid revet. Det var dock omöjligt att se vägen upp från stranden, den förblir en hemlighet om man inte vet var den är. Tänk att att vara skeppsbruten och sköljas i land här. Då kanske man aldrig kommer upp.



Någon gång innan åtta började vi traska ner för backen igen. Det faktum att vi hade korsat en privat fruktträdgård för att ta oss upp till utsiktsplatsen blev mer påtaglig i dagsljus. Men allting verkade lugnt, jag tror inte att någon såg oss, där vi hastigt smög oss fram mellan fallfrukten och gömde oss under grenarna. Än en gång kände jag mig som en i Fem-gänget.