Little Nick and Mr. Taranaki

Så en dag tar det slut. Floden sinar och den sista droppen rinner förbi. Eller äpplet. Jag satte locket på min sista låda, klockade ut för sista gången, slängde min arbetsuniform lite nonchalant, men mycket pricksäkert i famnen på min chef, satte ett par lite väl överdimensionerade solglasögon på nästippen och brände iväg mot solgången. Eller ja, kanske var det så att jag trängde mig in i Bellas stökiga baksäte och bad en stilla bön för att vår nya generatorrem inte skulle börja tjuta. ( Att behöva byta den två gånger räcker.)

Men det var över. Inga fler äpplen. Inget mera mekaniskt stirrande vid ett rullband som bara är där för att jävlas med mig. Ingen klocka som tycks gå långsammare ju tröttare jag blir.

Äventyr. Sydön. Två ord som är brännande nära att vara synonymer. Sydön är vildare än nordön, vassare, vackrare, mer dramatisk och öde. Och mer storslagen.

Bergen här skjuter högt upp ovanför molen, som sakta rullar fram över de snötäckta topparna. Floderna som ständigt korsar vår väg, tävlar med de klippiga kusterna om vem som kan bära den klaraste färgen av turkos. De djupblå sjöarna, omringade av grå-gröna klippor, är stilla som speglar, så när som på en sammetsmjuk krusning.

Jag vaggas fram, (trots Bellas bristande stötdämpare), för att då och då ta land vid färgstarka underverk.

Så begav vi oss inledningsvis till nationalparken Abel Tasman för att fira vår nyvunna frihet. Parken, som tveklöst har en av NZ vackaste kustlinjer och lummigaste skogar, ligger på sydöns norra kust. Vi vandrade i några timmar förbi gyllende stränder och porlande bäckar. Vinden, som bara vaknade till liv då vi mest behövde dess svalka, skvallrade om höstens svala annalkande, men lät solen spela ut sitt fulla register. När vi var så där lagom trötta i benen, men inte slitna, mötte oss vår skjuts tillbaka i den vackraste viken av dem alla. Vi hoppade på vår segelbåt, tog en sväng ut till sälungarnas tillhåll och gungade sedan tillbaka i stilla mak.

Ytterligare ett besök i en sälkolloni blev det när vi körde utmed den gröna östkusten. Bara några meter ifrån vägen, i det väldiga stormandet från från vågorna som dundrade bröt mot klipporna, låg de och sov helt ostörda. Någon kankse lyfte på huvudet då och då för att spana in de turister som stannade utmed vägen. En annan kanske hasade sig upp för en sten i jakten på en bekvämare viloplats. Men för det mesta tog de det väldigt lugnt.

I Kaikoura såg vi för första gången de riktiga bergen. Det dök upp så plötsligt att vi var tvungna att kväva våra upphetsade skrik. Ett hastigt fumlande efter kameran i baksätet. Utan bevis skulle det vara svårt att tro att bergen verkligen är sagoberg. Nu, när jag har börjat vänja mig vid dem, är det fortfarande en ilande känsla i magen som dröjer sig kvar, var gång jag ser dem balansera på horisonten.

Men det var för havet skull vi hade kommit. I en båt som var byggd med endast hastighet i åtanke och knappast komfort och välmående, ( de flesta ombord blev måttligt sjösjuka) mötte vi Little Nick och Mr. Taranaki. Båda råkade av en händelse vara cirka 18 meter långa, (händelsen som syftas till i det här fallet var att de båda föddes som kaskelottvalar).

När de kom upp till ytan för att andas, kunde vi i spänd väntan på dykningen med den kända snärten med svansen, studera hur den med jämna mellanrum sprutade vatten ur sitt andningshål. Det största djur jag någonsin sett, låg stillsamt och flåsade, medan ett fyrtiotal turister ivrigt fotograferade den blottade ryggtavlan. Och så, med ett sista djupt andetag, rullade ryggen fram för att med en vink med svansen försvinna ner på eviga djup.

I Hanmer Springs flödade det varma källvattnet fram och vi lät tina upp stela muskler.

På västkusten väcktes än en gång piraten i mig till liv. Vid Pancake Rocks ville jag söka efter gömda skatter, men fick nöja mig med att på avstånd besöka de underliga klippformationer som klär kustremsan.

Vid gav oss av på expedition. In i skogen utmed bergets vägg. På andra sidan dalen reste sig svarta klippor rakt upp. Svartas kanske för dem som försökt klättra uppför dem och vars rep fortfarande hänger kvar, flera år senare, som en varning för andra som vill pröva samma väg. För oss var vägen inte riktigt lika brant, men nog så prövande. Oavbrutet uppför, ständigt korsad av iskalla små bäckar, med vatten direkt ifrån glaciären.

Efter lite mer än en timmes vandring, började en kall vind svepa in mot oss. Vi närmade oss vårt mål. Då och då, när träden glesnade på vår vandring hade vi sett den väldiga isen framför oss, en 13 km lång glaciär som format dalen och dess branta klippor. Så var vi framme vid kanten på isen. På med istaggarna, manade guiden och vi spände alla på de metallfästen vi hittills burit i våra väskor. Med spik under skorna kunde vi så äntligen kliva upp på de uthuggna trappstegen som ledde oss in en plötslig vinter.

Isen bar något jag aldrig hade anat. Den var så...blå. På ytan fanns en vit slöja. Men när man såg djupare ner, bakåt i tiden, fanns där en kristallblå himmel fastfrusen, bara ett stenkast från den gröna, lummiga, smått tropiska skog, som vi lämnat bakom oss bara några minuter tidigare.

Tiden på isen blev alltför kort, innan vi var tvungna att vända om, för att hinna tillbaka innan det blev mörkt. Från parkeringen, där den som bara vill se Fox Glacier kan få sig en skaplig bild, anade jag hur vi bara hade varit sandkorn på solvarm piggelin.

Vi har kört nästan som i cirklar över sydön, sicksackat oss fram efter glada infall. De senaste dagarna har vi passerat de stora, lugna sjöarna. Stilla som i den många tavlor de fått modelera för. Men inget är så trollbindande och evigt som originalen. Tacksamt nog föll ett stilla regn när vi var vid Lake Wanaka och då vi helst undviker att köra i dåligt väder, fick jag spendera en hel dag i en varm fåtölj framför de panoramafönster vårt hostel klok nog vände mot sjön. För första gången på flera månader började jag läsa en bok, Baskervilles hund, dock på danska, i brist på andra böcker i vandrarhemmets minimala bokhylla. Helt underbart, förstod knappt själv hur mycket jag har saknat att läsa.

Imorgon ska vi till Dunedin. Fast först ska vi hälsa på ett gäng pingviner.
Ajjöken.

PS. För den som hoppas på bilder så dröjer det nog ett tag till. Ni får använda er fantasi, helt enkelt.

Mer bilder

Cecilia har under den här resan lyckats läsa alla böcker i hela Nya Zeeland. Alla.







Konst, ja det skulle man kunna kalla det, men tavlan hängde på en toalett.





Dessa musslor hade vi "plockat" själva. Eller ja, det var Ben som dök,vi stod väl mest på klippan och tog emot det han slängde upp.



The Queen, filmen som vissades när vi var volontärer.




En bil kan man ha till mycket.

Mer än tusen ord

Här är fyra bilder jag lyckats lägga upp trots att datorn strejkar ibland. Alla kommer ifrån Waiheke.

Interlude

Efter nästan en månads roadtrippande kring Nya Zeelands norra ö, har resan tagit stopp. En liten paus.

Sist jag skrev satt vi inspärrade i Napier. Efter det gav vi oss iväg till Wellington. Vi blev kvar där några dagar och njöt av civilisationen, även om Wellington är en förvånande liten huvudstad. Cecilia testade och njöt av den stora tillgången på moccachono. Vi virrade bort oss på nationalmuseet Te Papa och försökte lära oss mer om vårt nya land. Cecilia upptäckte att caféet bjöd goda chokladsmakande drycker och vi blev därför tvungna att ta många pauser.

Så drog en regnig lördag in och vi insåg att vi var klara med den norra ön. Gång efter annan har vi stött på människor som precis kommit från södra ön och som längtar tillbaka. Vi kunde inte dra ut på det längre.

Färgan från Wellington tog oss strax över tre timmar och vi körde sedan direkt till Nelson. Och här är vi nu. Vi är ivriga att komma vidare och att få se mer, men det finns bara ett litet problem. Vi har knappt några pengar kvar.

Det finns bara ett sett att råda bot på en undernärd plånbok och därför har vi nu skaffat jobb som äppelpackare. Oj, oj, oj.

Det är inget särskilt kul jobb. Äpplen väller fram på ett rullband och landar på lilla-blå (vi är inte riktigt överens om vilken färg de har) packbrickor. Jobbet går ut på att kontrollera om det finns några fula äpplen och att lägga övriga äpplen snyggt och prydligt. När det är riktigt stressigt blir det mest att man står och vrider dem, äpplena måste ligga åt samma håll. När äpplena så till sist håller på att trilla av rullbandet återstår bara att i panik packa ner dem i lådor. För att sedan börja om från början.

De tre första dagarna klagade koppen högljutt eter varje pass. Lyckligt viss har den börjat vänja sig nu efter fem dagar. Nu blir man bara lite trött. Och uttråkad.

Ett problem kvarstår dock. Jag kan inte sova. Efter att dagligen ha stirrat på ett tusental äpplen och min hjärna fullkomligt paj. Det finns bara en sak i mitt huvud. Äpplen. Jag drömmer om äpplen. Äpplen som glider förbi mig. Äpplen som jag måste vrida på. Gång på gång vaknar jag upp och är full övertygad om att min säng är full med äpplen. Försöker intala mig själv att jag inte är på jobbet. Att äpplena kan vänta tills i morgon, när en ny dag börjar.

Somnar om. Och vaknar igen när jag vridit runt mitt täcke i tron på att det är ett rullband.

Men det är så det är. Snart får vi resa igen. det känns som min tredje resa.

Min första resa var den på Waiheke. Tiden då man försökte intala sig själv att det var sant att man var här på riktigt. Att det helt plötsligt var vamt och soligt och allting var otroligt vackert. Nya dofter. Nya ljud. ( Seriöst alltså, vissa fåglar i det här landet låter väldigt märkligt. Som en telefon. Tror hela tiden att jag får SMS, men det är bara en fågel som sjunger.) Nya människor. Nytt sätt att leva.

Att jobba och ta vara på sig själv. I ett annat land. Leka vuxen.

Efter ett tag kom man in i det avslappnade livet på Fossil Bay. Ett kravlöst liv. Ett frestande liv. Inte konstigt att vi blev kvar på Waiheke nästan en månad längre än planerat.

Det finns så mycket jag vill säga om Waiheke. Om människorna. Jag vet att jag kommer åka tillbaka en dag.

Sedan började resa två. Den började med ett stort beslut. Vilken bil ska vi köpa? Bella, så klart! Är stolt över det faktum att jag köpte min första bil innan det att jag tagit körkort. Friheten. Och ansvaret. Vi åkte dit det passade oss. Stannade där vi trivdes. Där det var vackert. Där människorna var vänliga.

Vi körde i en stor cirkel kring hela ön och såg den från dess bästa sida. Jag bredde ut mig i baksätet. Spanade ut genom fönstret njöt. Drog stund vis efter andan. Och kämpade mot svindeln när vägarna slingrade sig runt bergstopparna.

Att resa genom Nya Zeeland är väldigt omväxlande. Från den ena stunden till den andra hinner naturen förändras drastiskt. Från platt åkerlandskap till lummiga kullar, till höga berg och branta kustlinjer. Från barrskog till regnskog. Vattenfall och varma källor. Och ett och annat får.

Snart skall vi påbörja vår tredje resa. Imorgon ska jag stirra på äpplen.

En tur på landet

Min ambition att skriva långa intressanta bloggar får stryka på foten ännu en gång.

Detta har hänt sedan sist:

Vi lämnade vårt surfparadis i Waikato och körde över till Rotorua. Där luktade det väldigt mycket ägg. Svavelångorna som strömmar upp ur markan kan ha något att göra med saken. Efter två dagar som fortfarande gör sig påminda i våra otvättade kläder har vi i stilla mak kört längs nordöns östra kust och njutigt av den måttlöst vackra utsikten.

Fick ännu ett bevis på hur snälla folk är i det här landet. När vi halvvägs till Gisborne fick punktering, tog det tre sekunder innan en bil med full med maorier stannade och gav oss hjälp. Däcket var bytat på ett nafs och jag hann aldrig bli orolig.

Körde igår från Gisborne till Napier. Här har vi fått husrum på fängelet, eller åtminstone det före detta fängelset, som numera är omgjort till vandrarahem.

Snart kör vi mot Wellington.

Åh, ja just det; jag älskar Nya Zeeland.

Att lämna Waiheke, att köpa bil och att ha sönder en flipp flopp

Sista dagen på jobbet blev en ganska lång en. Vi slutade kanske inte så sent, men Tiden drog fötterna efter sig hela dagen. Det var inte så mycket kunder, gjorde småsaker för att hålla mig sysselsatt. Insåg inte riktigt att det var min sista dag. Kändes som att jag skulle stå bakom disken nästa dag igen. Och nästa igen....

Man kan säga mycket om min chef. Det är det många som gör också. Jag blev varnad för honom redan första dagen. "Lyssna inte på något han säger. Nicka bara och gör sen tvärtom."

I köket har de döpt om honom till "Santa on Crack". Ett inte helt missvissande smeknamn om man sett honom. Men nu vet jag bättre.

Han kanske inte är världens bästa chef. Arbetsförhållandena är kanske inte de bästa. Han kanske kör lite väl mycket med sina anställda. Men innerst inne har han ett hjärta av guld. Han är den han är.

Vi blev kvar på Waiheke nästan en hel vecka efter det att vi slutat jobba. Att vi faktiskt lyckades ta oss av ön förvånar mig fortfarande. Det vilar en förbannelse över ön och över Fossil Bay. Planen var knappast att spendera nästan två månader på Waiheke. Flera gånger hade vi satt ett datum då vi skulle lämna ön, no matter what. Men gång på gång fann vi anledningar att stanna längre. Dagen innan vi åkte var det fortfarande ingen på Fossil Bay som verkligen trodde på att vi skulle åka. Men jag tror jag själv insåg, när min högra flipp flopp pajjade samma kväll, att här kan vi inte stanna för alltid. Hur gärna vi än vill. Vi har ju inte sätt något av Nya Zeeland än.

Att vara uppe hela natten innan vi skulle åka, kanske inte var en jättebra idé. Hur skojigt det än var. Särskilt inte när planen var att köpa en bil på en bilmarknad samma dag. 24 timmar utan sömn och stekande sol i ett övertrafikerat Auckland är inte jätteroligt. Det tog oss många timmar men till sist bestämde vi oss. Hon var gammal och ganska ful. Men det var hon. Det var Bella.



Nu har vi haft Bella i snart två veckor och det har gått ganska bra. Ja, jag ska inte ljuga, lite problem har vi haft. Lite rädda har vi varit att hon ska pajja. Det kan hon ju i och för sig fortfarande göra. Men med en massa vänliga människors hjälp och en och annan mekanikers flinka fingrar så går hon nu riktigt bra.

De senaste två veckorna har vi färdats norrut och tillbaka igen. Och jag kan lovar att bilen redan har betalat för sig själv. Att vi inte behöver förlita oss på busstidtabeller och att vi kan stanna precis när det passar oss, när utsikten bara är lite för bra för att vara sann, är värt miljoner. Att Bella dessutom har ett stort bagageutrymme, gjort för att stökas ned med alla saker som vi inte orkar bära runt på, är en lyx i sig.

Vi åkte upp till Orewa, med sin långa strand, vidare till Whangarei, med Whangarei Falls och tillhörande nationalpark, därefter tre dagar i Pahia, en plats med alltför många turister men med massor att göra i vackra Bay of Islands. Vi hyrde havskajaker och tampades med tidvattnet. Cecilia testade vingarna, Fenja stötte ihop med tre delfiner och jag saknade min trasiga flipp flopp. Följande tre nätter spenderade vi vid Henderson Bay. Försökte oss på en ny soluppgång, men det var lite för molnigt.





Ben kom på besök igen och vi körde tills Nya Zeeland tog slut. Ända upp till Cape Reinga. Körde ner på 90 Mile Beach. Oändligt lång sandstrand, lite farlig med tidvatten, starka strömmar och kvicksand, men fånigt vacker. Idealisk för att övningsköra tyckte jag och satte mig framför ratten. Den satt på fel sida och växelspaken lika så. Men bilen både startade och började rulla på mitt kommando. Körde och körde, men tycktes inte komma någonstans. Stranden var en evig kopia av sig själv. Tog oss till Te Paki Giant Sand Dunes. Hyrde boggie boads och surfade ner för dynerna.



Sov två nätter på underbara Tree House Lodge i Kohukohu. Därefter virrade vi bort oss på väg till Ruawai men hittade åtminstone Waipoua Kauri Forest och det jättelika trädet. Som en skyskrapa. över tusen år gammalt.



Har nu spenderat tre dagar i Port Waikato. För strandens skull. Ett litet tillhåll för surfare, utan alltför många turister. Spenderar dagarna liggandes på min boogie board, samtidigt som vågorna bär mig. Lyfter mig. Sätter ner fötterna och känner genast strömmen. Man får kämpa för att fånga de största vågorna. Men det är det värt.

Lite fakta

Har inte varit på internet på snart en månad. Börjar därför få lite dåligt samvete. Hör inte av mig till alla där hemma ordentligt. Jag lovar att jag snart skall svara på mail som legat och väntat på mig. Och att skriva en vettig blogg. Med massor av bilder.

Vill bara tacka för alla trevliga kommentarer. Blir jätteglad varje gång jag ser att ni läser vad jag skriver.

Lite Fakta:

1. Vi är inte längre på Waiheke Island. Vi är för tillfället ganska långt norrut i Kohukohu. Tror det hette så.
2. Vi stack för typ en och en halv vecka sedan. Slutade jobbet en vecka innan dess. Saknar faktiskt jobbet. Lärde mig att trivas riktigt väl.
3. Vi har köpt en bil...hon heter Bella...