Interlude

Efter nästan en månads roadtrippande kring Nya Zeelands norra ö, har resan tagit stopp. En liten paus.

Sist jag skrev satt vi inspärrade i Napier. Efter det gav vi oss iväg till Wellington. Vi blev kvar där några dagar och njöt av civilisationen, även om Wellington är en förvånande liten huvudstad. Cecilia testade och njöt av den stora tillgången på moccachono. Vi virrade bort oss på nationalmuseet Te Papa och försökte lära oss mer om vårt nya land. Cecilia upptäckte att caféet bjöd goda chokladsmakande drycker och vi blev därför tvungna att ta många pauser.

Så drog en regnig lördag in och vi insåg att vi var klara med den norra ön. Gång efter annan har vi stött på människor som precis kommit från södra ön och som längtar tillbaka. Vi kunde inte dra ut på det längre.

Färgan från Wellington tog oss strax över tre timmar och vi körde sedan direkt till Nelson. Och här är vi nu. Vi är ivriga att komma vidare och att få se mer, men det finns bara ett litet problem. Vi har knappt några pengar kvar.

Det finns bara ett sett att råda bot på en undernärd plånbok och därför har vi nu skaffat jobb som äppelpackare. Oj, oj, oj.

Det är inget särskilt kul jobb. Äpplen väller fram på ett rullband och landar på lilla-blå (vi är inte riktigt överens om vilken färg de har) packbrickor. Jobbet går ut på att kontrollera om det finns några fula äpplen och att lägga övriga äpplen snyggt och prydligt. När det är riktigt stressigt blir det mest att man står och vrider dem, äpplena måste ligga åt samma håll. När äpplena så till sist håller på att trilla av rullbandet återstår bara att i panik packa ner dem i lådor. För att sedan börja om från början.

De tre första dagarna klagade koppen högljutt eter varje pass. Lyckligt viss har den börjat vänja sig nu efter fem dagar. Nu blir man bara lite trött. Och uttråkad.

Ett problem kvarstår dock. Jag kan inte sova. Efter att dagligen ha stirrat på ett tusental äpplen och min hjärna fullkomligt paj. Det finns bara en sak i mitt huvud. Äpplen. Jag drömmer om äpplen. Äpplen som glider förbi mig. Äpplen som jag måste vrida på. Gång på gång vaknar jag upp och är full övertygad om att min säng är full med äpplen. Försöker intala mig själv att jag inte är på jobbet. Att äpplena kan vänta tills i morgon, när en ny dag börjar.

Somnar om. Och vaknar igen när jag vridit runt mitt täcke i tron på att det är ett rullband.

Men det är så det är. Snart får vi resa igen. det känns som min tredje resa.

Min första resa var den på Waiheke. Tiden då man försökte intala sig själv att det var sant att man var här på riktigt. Att det helt plötsligt var vamt och soligt och allting var otroligt vackert. Nya dofter. Nya ljud. ( Seriöst alltså, vissa fåglar i det här landet låter väldigt märkligt. Som en telefon. Tror hela tiden att jag får SMS, men det är bara en fågel som sjunger.) Nya människor. Nytt sätt att leva.

Att jobba och ta vara på sig själv. I ett annat land. Leka vuxen.

Efter ett tag kom man in i det avslappnade livet på Fossil Bay. Ett kravlöst liv. Ett frestande liv. Inte konstigt att vi blev kvar på Waiheke nästan en månad längre än planerat.

Det finns så mycket jag vill säga om Waiheke. Om människorna. Jag vet att jag kommer åka tillbaka en dag.

Sedan började resa två. Den började med ett stort beslut. Vilken bil ska vi köpa? Bella, så klart! Är stolt över det faktum att jag köpte min första bil innan det att jag tagit körkort. Friheten. Och ansvaret. Vi åkte dit det passade oss. Stannade där vi trivdes. Där det var vackert. Där människorna var vänliga.

Vi körde i en stor cirkel kring hela ön och såg den från dess bästa sida. Jag bredde ut mig i baksätet. Spanade ut genom fönstret njöt. Drog stund vis efter andan. Och kämpade mot svindeln när vägarna slingrade sig runt bergstopparna.

Att resa genom Nya Zeeland är väldigt omväxlande. Från den ena stunden till den andra hinner naturen förändras drastiskt. Från platt åkerlandskap till lummiga kullar, till höga berg och branta kustlinjer. Från barrskog till regnskog. Vattenfall och varma källor. Och ett och annat får.

Snart skall vi påbörja vår tredje resa. Imorgon ska jag stirra på äpplen.

En tur på landet

Min ambition att skriva långa intressanta bloggar får stryka på foten ännu en gång.

Detta har hänt sedan sist:

Vi lämnade vårt surfparadis i Waikato och körde över till Rotorua. Där luktade det väldigt mycket ägg. Svavelångorna som strömmar upp ur markan kan ha något att göra med saken. Efter två dagar som fortfarande gör sig påminda i våra otvättade kläder har vi i stilla mak kört längs nordöns östra kust och njutigt av den måttlöst vackra utsikten.

Fick ännu ett bevis på hur snälla folk är i det här landet. När vi halvvägs till Gisborne fick punktering, tog det tre sekunder innan en bil med full med maorier stannade och gav oss hjälp. Däcket var bytat på ett nafs och jag hann aldrig bli orolig.

Körde igår från Gisborne till Napier. Här har vi fått husrum på fängelet, eller åtminstone det före detta fängelset, som numera är omgjort till vandrarahem.

Snart kör vi mot Wellington.

Åh, ja just det; jag älskar Nya Zeeland.

Att lämna Waiheke, att köpa bil och att ha sönder en flipp flopp

Sista dagen på jobbet blev en ganska lång en. Vi slutade kanske inte så sent, men Tiden drog fötterna efter sig hela dagen. Det var inte så mycket kunder, gjorde småsaker för att hålla mig sysselsatt. Insåg inte riktigt att det var min sista dag. Kändes som att jag skulle stå bakom disken nästa dag igen. Och nästa igen....

Man kan säga mycket om min chef. Det är det många som gör också. Jag blev varnad för honom redan första dagen. "Lyssna inte på något han säger. Nicka bara och gör sen tvärtom."

I köket har de döpt om honom till "Santa on Crack". Ett inte helt missvissande smeknamn om man sett honom. Men nu vet jag bättre.

Han kanske inte är världens bästa chef. Arbetsförhållandena är kanske inte de bästa. Han kanske kör lite väl mycket med sina anställda. Men innerst inne har han ett hjärta av guld. Han är den han är.

Vi blev kvar på Waiheke nästan en hel vecka efter det att vi slutat jobba. Att vi faktiskt lyckades ta oss av ön förvånar mig fortfarande. Det vilar en förbannelse över ön och över Fossil Bay. Planen var knappast att spendera nästan två månader på Waiheke. Flera gånger hade vi satt ett datum då vi skulle lämna ön, no matter what. Men gång på gång fann vi anledningar att stanna längre. Dagen innan vi åkte var det fortfarande ingen på Fossil Bay som verkligen trodde på att vi skulle åka. Men jag tror jag själv insåg, när min högra flipp flopp pajjade samma kväll, att här kan vi inte stanna för alltid. Hur gärna vi än vill. Vi har ju inte sätt något av Nya Zeeland än.

Att vara uppe hela natten innan vi skulle åka, kanske inte var en jättebra idé. Hur skojigt det än var. Särskilt inte när planen var att köpa en bil på en bilmarknad samma dag. 24 timmar utan sömn och stekande sol i ett övertrafikerat Auckland är inte jätteroligt. Det tog oss många timmar men till sist bestämde vi oss. Hon var gammal och ganska ful. Men det var hon. Det var Bella.



Nu har vi haft Bella i snart två veckor och det har gått ganska bra. Ja, jag ska inte ljuga, lite problem har vi haft. Lite rädda har vi varit att hon ska pajja. Det kan hon ju i och för sig fortfarande göra. Men med en massa vänliga människors hjälp och en och annan mekanikers flinka fingrar så går hon nu riktigt bra.

De senaste två veckorna har vi färdats norrut och tillbaka igen. Och jag kan lovar att bilen redan har betalat för sig själv. Att vi inte behöver förlita oss på busstidtabeller och att vi kan stanna precis när det passar oss, när utsikten bara är lite för bra för att vara sann, är värt miljoner. Att Bella dessutom har ett stort bagageutrymme, gjort för att stökas ned med alla saker som vi inte orkar bära runt på, är en lyx i sig.

Vi åkte upp till Orewa, med sin långa strand, vidare till Whangarei, med Whangarei Falls och tillhörande nationalpark, därefter tre dagar i Pahia, en plats med alltför många turister men med massor att göra i vackra Bay of Islands. Vi hyrde havskajaker och tampades med tidvattnet. Cecilia testade vingarna, Fenja stötte ihop med tre delfiner och jag saknade min trasiga flipp flopp. Följande tre nätter spenderade vi vid Henderson Bay. Försökte oss på en ny soluppgång, men det var lite för molnigt.





Ben kom på besök igen och vi körde tills Nya Zeeland tog slut. Ända upp till Cape Reinga. Körde ner på 90 Mile Beach. Oändligt lång sandstrand, lite farlig med tidvatten, starka strömmar och kvicksand, men fånigt vacker. Idealisk för att övningsköra tyckte jag och satte mig framför ratten. Den satt på fel sida och växelspaken lika så. Men bilen både startade och började rulla på mitt kommando. Körde och körde, men tycktes inte komma någonstans. Stranden var en evig kopia av sig själv. Tog oss till Te Paki Giant Sand Dunes. Hyrde boggie boads och surfade ner för dynerna.



Sov två nätter på underbara Tree House Lodge i Kohukohu. Därefter virrade vi bort oss på väg till Ruawai men hittade åtminstone Waipoua Kauri Forest och det jättelika trädet. Som en skyskrapa. över tusen år gammalt.



Har nu spenderat tre dagar i Port Waikato. För strandens skull. Ett litet tillhåll för surfare, utan alltför många turister. Spenderar dagarna liggandes på min boogie board, samtidigt som vågorna bär mig. Lyfter mig. Sätter ner fötterna och känner genast strömmen. Man får kämpa för att fånga de största vågorna. Men det är det värt.