Att lämna Waiheke, att köpa bil och att ha sönder en flipp flopp

Sista dagen på jobbet blev en ganska lång en. Vi slutade kanske inte så sent, men Tiden drog fötterna efter sig hela dagen. Det var inte så mycket kunder, gjorde småsaker för att hålla mig sysselsatt. Insåg inte riktigt att det var min sista dag. Kändes som att jag skulle stå bakom disken nästa dag igen. Och nästa igen....

Man kan säga mycket om min chef. Det är det många som gör också. Jag blev varnad för honom redan första dagen. "Lyssna inte på något han säger. Nicka bara och gör sen tvärtom."

I köket har de döpt om honom till "Santa on Crack". Ett inte helt missvissande smeknamn om man sett honom. Men nu vet jag bättre.

Han kanske inte är världens bästa chef. Arbetsförhållandena är kanske inte de bästa. Han kanske kör lite väl mycket med sina anställda. Men innerst inne har han ett hjärta av guld. Han är den han är.

Vi blev kvar på Waiheke nästan en hel vecka efter det att vi slutat jobba. Att vi faktiskt lyckades ta oss av ön förvånar mig fortfarande. Det vilar en förbannelse över ön och över Fossil Bay. Planen var knappast att spendera nästan två månader på Waiheke. Flera gånger hade vi satt ett datum då vi skulle lämna ön, no matter what. Men gång på gång fann vi anledningar att stanna längre. Dagen innan vi åkte var det fortfarande ingen på Fossil Bay som verkligen trodde på att vi skulle åka. Men jag tror jag själv insåg, när min högra flipp flopp pajjade samma kväll, att här kan vi inte stanna för alltid. Hur gärna vi än vill. Vi har ju inte sätt något av Nya Zeeland än.

Att vara uppe hela natten innan vi skulle åka, kanske inte var en jättebra idé. Hur skojigt det än var. Särskilt inte när planen var att köpa en bil på en bilmarknad samma dag. 24 timmar utan sömn och stekande sol i ett övertrafikerat Auckland är inte jätteroligt. Det tog oss många timmar men till sist bestämde vi oss. Hon var gammal och ganska ful. Men det var hon. Det var Bella.



Nu har vi haft Bella i snart två veckor och det har gått ganska bra. Ja, jag ska inte ljuga, lite problem har vi haft. Lite rädda har vi varit att hon ska pajja. Det kan hon ju i och för sig fortfarande göra. Men med en massa vänliga människors hjälp och en och annan mekanikers flinka fingrar så går hon nu riktigt bra.

De senaste två veckorna har vi färdats norrut och tillbaka igen. Och jag kan lovar att bilen redan har betalat för sig själv. Att vi inte behöver förlita oss på busstidtabeller och att vi kan stanna precis när det passar oss, när utsikten bara är lite för bra för att vara sann, är värt miljoner. Att Bella dessutom har ett stort bagageutrymme, gjort för att stökas ned med alla saker som vi inte orkar bära runt på, är en lyx i sig.

Vi åkte upp till Orewa, med sin långa strand, vidare till Whangarei, med Whangarei Falls och tillhörande nationalpark, därefter tre dagar i Pahia, en plats med alltför många turister men med massor att göra i vackra Bay of Islands. Vi hyrde havskajaker och tampades med tidvattnet. Cecilia testade vingarna, Fenja stötte ihop med tre delfiner och jag saknade min trasiga flipp flopp. Följande tre nätter spenderade vi vid Henderson Bay. Försökte oss på en ny soluppgång, men det var lite för molnigt.





Ben kom på besök igen och vi körde tills Nya Zeeland tog slut. Ända upp till Cape Reinga. Körde ner på 90 Mile Beach. Oändligt lång sandstrand, lite farlig med tidvatten, starka strömmar och kvicksand, men fånigt vacker. Idealisk för att övningsköra tyckte jag och satte mig framför ratten. Den satt på fel sida och växelspaken lika så. Men bilen både startade och började rulla på mitt kommando. Körde och körde, men tycktes inte komma någonstans. Stranden var en evig kopia av sig själv. Tog oss till Te Paki Giant Sand Dunes. Hyrde boggie boads och surfade ner för dynerna.



Sov två nätter på underbara Tree House Lodge i Kohukohu. Därefter virrade vi bort oss på väg till Ruawai men hittade åtminstone Waipoua Kauri Forest och det jättelika trädet. Som en skyskrapa. över tusen år gammalt.



Har nu spenderat tre dagar i Port Waikato. För strandens skull. Ett litet tillhåll för surfare, utan alltför många turister. Spenderar dagarna liggandes på min boogie board, samtidigt som vågorna bär mig. Lyfter mig. Sätter ner fötterna och känner genast strömmen. Man får kämpa för att fånga de största vågorna. Men det är det värt.