Little Nick and Mr. Taranaki
Så en dag tar det slut. Floden sinar och den sista droppen rinner förbi. Eller äpplet. Jag satte locket på min sista låda, klockade ut för sista gången, slängde min arbetsuniform lite nonchalant, men mycket pricksäkert i famnen på min chef, satte ett par lite väl överdimensionerade solglasögon på nästippen och brände iväg mot solgången. Eller ja, kanske var det så att jag trängde mig in i Bellas stökiga baksäte och bad en stilla bön för att vår nya generatorrem inte skulle börja tjuta. ( Att behöva byta den två gånger räcker.)
Men det var över. Inga fler äpplen. Inget mera mekaniskt stirrande vid ett rullband som bara är där för att jävlas med mig. Ingen klocka som tycks gå långsammare ju tröttare jag blir.
Äventyr. Sydön. Två ord som är brännande nära att vara synonymer. Sydön är vildare än nordön, vassare, vackrare, mer dramatisk och öde. Och mer storslagen.
Bergen här skjuter högt upp ovanför molen, som sakta rullar fram över de snötäckta topparna. Floderna som ständigt korsar vår väg, tävlar med de klippiga kusterna om vem som kan bära den klaraste färgen av turkos. De djupblå sjöarna, omringade av grå-gröna klippor, är stilla som speglar, så när som på en sammetsmjuk krusning.
Jag vaggas fram, (trots Bellas bristande stötdämpare), för att då och då ta land vid färgstarka underverk.
Så begav vi oss inledningsvis till nationalparken Abel Tasman för att fira vår nyvunna frihet. Parken, som tveklöst har en av NZ vackaste kustlinjer och lummigaste skogar, ligger på sydöns norra kust. Vi vandrade i några timmar förbi gyllende stränder och porlande bäckar. Vinden, som bara vaknade till liv då vi mest behövde dess svalka, skvallrade om höstens svala annalkande, men lät solen spela ut sitt fulla register. När vi var så där lagom trötta i benen, men inte slitna, mötte oss vår skjuts tillbaka i den vackraste viken av dem alla. Vi hoppade på vår segelbåt, tog en sväng ut till sälungarnas tillhåll och gungade sedan tillbaka i stilla mak.
Ytterligare ett besök i en sälkolloni blev det när vi körde utmed den gröna östkusten. Bara några meter ifrån vägen, i det väldiga stormandet från från vågorna som dundrade bröt mot klipporna, låg de och sov helt ostörda. Någon kankse lyfte på huvudet då och då för att spana in de turister som stannade utmed vägen. En annan kanske hasade sig upp för en sten i jakten på en bekvämare viloplats. Men för det mesta tog de det väldigt lugnt.
I Kaikoura såg vi för första gången de riktiga bergen. Det dök upp så plötsligt att vi var tvungna att kväva våra upphetsade skrik. Ett hastigt fumlande efter kameran i baksätet. Utan bevis skulle det vara svårt att tro att bergen verkligen är sagoberg. Nu, när jag har börjat vänja mig vid dem, är det fortfarande en ilande känsla i magen som dröjer sig kvar, var gång jag ser dem balansera på horisonten.
Men det var för havet skull vi hade kommit. I en båt som var byggd med endast hastighet i åtanke och knappast komfort och välmående, ( de flesta ombord blev måttligt sjösjuka) mötte vi Little Nick och Mr. Taranaki. Båda råkade av en händelse vara cirka 18 meter långa, (händelsen som syftas till i det här fallet var att de båda föddes som kaskelottvalar).
När de kom upp till ytan för att andas, kunde vi i spänd väntan på dykningen med den kända snärten med svansen, studera hur den med jämna mellanrum sprutade vatten ur sitt andningshål. Det största djur jag någonsin sett, låg stillsamt och flåsade, medan ett fyrtiotal turister ivrigt fotograferade den blottade ryggtavlan. Och så, med ett sista djupt andetag, rullade ryggen fram för att med en vink med svansen försvinna ner på eviga djup.
I Hanmer Springs flödade det varma källvattnet fram och vi lät tina upp stela muskler.
På västkusten väcktes än en gång piraten i mig till liv. Vid Pancake Rocks ville jag söka efter gömda skatter, men fick nöja mig med att på avstånd besöka de underliga klippformationer som klär kustremsan.
Vid gav oss av på expedition. In i skogen utmed bergets vägg. På andra sidan dalen reste sig svarta klippor rakt upp. Svartas kanske för dem som försökt klättra uppför dem och vars rep fortfarande hänger kvar, flera år senare, som en varning för andra som vill pröva samma väg. För oss var vägen inte riktigt lika brant, men nog så prövande. Oavbrutet uppför, ständigt korsad av iskalla små bäckar, med vatten direkt ifrån glaciären.
Efter lite mer än en timmes vandring, började en kall vind svepa in mot oss. Vi närmade oss vårt mål. Då och då, när träden glesnade på vår vandring hade vi sett den väldiga isen framför oss, en 13 km lång glaciär som format dalen och dess branta klippor. Så var vi framme vid kanten på isen. På med istaggarna, manade guiden och vi spände alla på de metallfästen vi hittills burit i våra väskor. Med spik under skorna kunde vi så äntligen kliva upp på de uthuggna trappstegen som ledde oss in en plötslig vinter.
Isen bar något jag aldrig hade anat. Den var så...blå. På ytan fanns en vit slöja. Men när man såg djupare ner, bakåt i tiden, fanns där en kristallblå himmel fastfrusen, bara ett stenkast från den gröna, lummiga, smått tropiska skog, som vi lämnat bakom oss bara några minuter tidigare.
Tiden på isen blev alltför kort, innan vi var tvungna att vända om, för att hinna tillbaka innan det blev mörkt. Från parkeringen, där den som bara vill se Fox Glacier kan få sig en skaplig bild, anade jag hur vi bara hade varit sandkorn på solvarm piggelin.
Vi har kört nästan som i cirklar över sydön, sicksackat oss fram efter glada infall. De senaste dagarna har vi passerat de stora, lugna sjöarna. Stilla som i den många tavlor de fått modelera för. Men inget är så trollbindande och evigt som originalen. Tacksamt nog föll ett stilla regn när vi var vid Lake Wanaka och då vi helst undviker att köra i dåligt väder, fick jag spendera en hel dag i en varm fåtölj framför de panoramafönster vårt hostel klok nog vände mot sjön. För första gången på flera månader började jag läsa en bok, Baskervilles hund, dock på danska, i brist på andra böcker i vandrarhemmets minimala bokhylla. Helt underbart, förstod knappt själv hur mycket jag har saknat att läsa.
Imorgon ska vi till Dunedin. Fast först ska vi hälsa på ett gäng pingviner.
Ajjöken.
PS. För den som hoppas på bilder så dröjer det nog ett tag till. Ni får använda er fantasi, helt enkelt.
Men det var över. Inga fler äpplen. Inget mera mekaniskt stirrande vid ett rullband som bara är där för att jävlas med mig. Ingen klocka som tycks gå långsammare ju tröttare jag blir.
Äventyr. Sydön. Två ord som är brännande nära att vara synonymer. Sydön är vildare än nordön, vassare, vackrare, mer dramatisk och öde. Och mer storslagen.
Bergen här skjuter högt upp ovanför molen, som sakta rullar fram över de snötäckta topparna. Floderna som ständigt korsar vår väg, tävlar med de klippiga kusterna om vem som kan bära den klaraste färgen av turkos. De djupblå sjöarna, omringade av grå-gröna klippor, är stilla som speglar, så när som på en sammetsmjuk krusning.
Jag vaggas fram, (trots Bellas bristande stötdämpare), för att då och då ta land vid färgstarka underverk.
Så begav vi oss inledningsvis till nationalparken Abel Tasman för att fira vår nyvunna frihet. Parken, som tveklöst har en av NZ vackaste kustlinjer och lummigaste skogar, ligger på sydöns norra kust. Vi vandrade i några timmar förbi gyllende stränder och porlande bäckar. Vinden, som bara vaknade till liv då vi mest behövde dess svalka, skvallrade om höstens svala annalkande, men lät solen spela ut sitt fulla register. När vi var så där lagom trötta i benen, men inte slitna, mötte oss vår skjuts tillbaka i den vackraste viken av dem alla. Vi hoppade på vår segelbåt, tog en sväng ut till sälungarnas tillhåll och gungade sedan tillbaka i stilla mak.
Ytterligare ett besök i en sälkolloni blev det när vi körde utmed den gröna östkusten. Bara några meter ifrån vägen, i det väldiga stormandet från från vågorna som dundrade bröt mot klipporna, låg de och sov helt ostörda. Någon kankse lyfte på huvudet då och då för att spana in de turister som stannade utmed vägen. En annan kanske hasade sig upp för en sten i jakten på en bekvämare viloplats. Men för det mesta tog de det väldigt lugnt.
I Kaikoura såg vi för första gången de riktiga bergen. Det dök upp så plötsligt att vi var tvungna att kväva våra upphetsade skrik. Ett hastigt fumlande efter kameran i baksätet. Utan bevis skulle det vara svårt att tro att bergen verkligen är sagoberg. Nu, när jag har börjat vänja mig vid dem, är det fortfarande en ilande känsla i magen som dröjer sig kvar, var gång jag ser dem balansera på horisonten.
Men det var för havet skull vi hade kommit. I en båt som var byggd med endast hastighet i åtanke och knappast komfort och välmående, ( de flesta ombord blev måttligt sjösjuka) mötte vi Little Nick och Mr. Taranaki. Båda råkade av en händelse vara cirka 18 meter långa, (händelsen som syftas till i det här fallet var att de båda föddes som kaskelottvalar).
När de kom upp till ytan för att andas, kunde vi i spänd väntan på dykningen med den kända snärten med svansen, studera hur den med jämna mellanrum sprutade vatten ur sitt andningshål. Det största djur jag någonsin sett, låg stillsamt och flåsade, medan ett fyrtiotal turister ivrigt fotograferade den blottade ryggtavlan. Och så, med ett sista djupt andetag, rullade ryggen fram för att med en vink med svansen försvinna ner på eviga djup.
I Hanmer Springs flödade det varma källvattnet fram och vi lät tina upp stela muskler.
På västkusten väcktes än en gång piraten i mig till liv. Vid Pancake Rocks ville jag söka efter gömda skatter, men fick nöja mig med att på avstånd besöka de underliga klippformationer som klär kustremsan.
Vid gav oss av på expedition. In i skogen utmed bergets vägg. På andra sidan dalen reste sig svarta klippor rakt upp. Svartas kanske för dem som försökt klättra uppför dem och vars rep fortfarande hänger kvar, flera år senare, som en varning för andra som vill pröva samma väg. För oss var vägen inte riktigt lika brant, men nog så prövande. Oavbrutet uppför, ständigt korsad av iskalla små bäckar, med vatten direkt ifrån glaciären.
Efter lite mer än en timmes vandring, började en kall vind svepa in mot oss. Vi närmade oss vårt mål. Då och då, när träden glesnade på vår vandring hade vi sett den väldiga isen framför oss, en 13 km lång glaciär som format dalen och dess branta klippor. Så var vi framme vid kanten på isen. På med istaggarna, manade guiden och vi spände alla på de metallfästen vi hittills burit i våra väskor. Med spik under skorna kunde vi så äntligen kliva upp på de uthuggna trappstegen som ledde oss in en plötslig vinter.
Isen bar något jag aldrig hade anat. Den var så...blå. På ytan fanns en vit slöja. Men när man såg djupare ner, bakåt i tiden, fanns där en kristallblå himmel fastfrusen, bara ett stenkast från den gröna, lummiga, smått tropiska skog, som vi lämnat bakom oss bara några minuter tidigare.
Tiden på isen blev alltför kort, innan vi var tvungna att vända om, för att hinna tillbaka innan det blev mörkt. Från parkeringen, där den som bara vill se Fox Glacier kan få sig en skaplig bild, anade jag hur vi bara hade varit sandkorn på solvarm piggelin.
Vi har kört nästan som i cirklar över sydön, sicksackat oss fram efter glada infall. De senaste dagarna har vi passerat de stora, lugna sjöarna. Stilla som i den många tavlor de fått modelera för. Men inget är så trollbindande och evigt som originalen. Tacksamt nog föll ett stilla regn när vi var vid Lake Wanaka och då vi helst undviker att köra i dåligt väder, fick jag spendera en hel dag i en varm fåtölj framför de panoramafönster vårt hostel klok nog vände mot sjön. För första gången på flera månader började jag läsa en bok, Baskervilles hund, dock på danska, i brist på andra böcker i vandrarhemmets minimala bokhylla. Helt underbart, förstod knappt själv hur mycket jag har saknat att läsa.
Imorgon ska vi till Dunedin. Fast först ska vi hälsa på ett gäng pingviner.
Ajjöken.
PS. För den som hoppas på bilder så dröjer det nog ett tag till. Ni får använda er fantasi, helt enkelt.
upplagd av Emma M
00:27
5 kommentarer
