Interlude

Efter nästan en månads roadtrippande kring Nya Zeelands norra ö, har resan tagit stopp. En liten paus.

Sist jag skrev satt vi inspärrade i Napier. Efter det gav vi oss iväg till Wellington. Vi blev kvar där några dagar och njöt av civilisationen, även om Wellington är en förvånande liten huvudstad. Cecilia testade och njöt av den stora tillgången på moccachono. Vi virrade bort oss på nationalmuseet Te Papa och försökte lära oss mer om vårt nya land. Cecilia upptäckte att caféet bjöd goda chokladsmakande drycker och vi blev därför tvungna att ta många pauser.

Så drog en regnig lördag in och vi insåg att vi var klara med den norra ön. Gång efter annan har vi stött på människor som precis kommit från södra ön och som längtar tillbaka. Vi kunde inte dra ut på det längre.

Färgan från Wellington tog oss strax över tre timmar och vi körde sedan direkt till Nelson. Och här är vi nu. Vi är ivriga att komma vidare och att få se mer, men det finns bara ett litet problem. Vi har knappt några pengar kvar.

Det finns bara ett sett att råda bot på en undernärd plånbok och därför har vi nu skaffat jobb som äppelpackare. Oj, oj, oj.

Det är inget särskilt kul jobb. Äpplen väller fram på ett rullband och landar på lilla-blå (vi är inte riktigt överens om vilken färg de har) packbrickor. Jobbet går ut på att kontrollera om det finns några fula äpplen och att lägga övriga äpplen snyggt och prydligt. När det är riktigt stressigt blir det mest att man står och vrider dem, äpplena måste ligga åt samma håll. När äpplena så till sist håller på att trilla av rullbandet återstår bara att i panik packa ner dem i lådor. För att sedan börja om från början.

De tre första dagarna klagade koppen högljutt eter varje pass. Lyckligt viss har den börjat vänja sig nu efter fem dagar. Nu blir man bara lite trött. Och uttråkad.

Ett problem kvarstår dock. Jag kan inte sova. Efter att dagligen ha stirrat på ett tusental äpplen och min hjärna fullkomligt paj. Det finns bara en sak i mitt huvud. Äpplen. Jag drömmer om äpplen. Äpplen som glider förbi mig. Äpplen som jag måste vrida på. Gång på gång vaknar jag upp och är full övertygad om att min säng är full med äpplen. Försöker intala mig själv att jag inte är på jobbet. Att äpplena kan vänta tills i morgon, när en ny dag börjar.

Somnar om. Och vaknar igen när jag vridit runt mitt täcke i tron på att det är ett rullband.

Men det är så det är. Snart får vi resa igen. det känns som min tredje resa.

Min första resa var den på Waiheke. Tiden då man försökte intala sig själv att det var sant att man var här på riktigt. Att det helt plötsligt var vamt och soligt och allting var otroligt vackert. Nya dofter. Nya ljud. ( Seriöst alltså, vissa fåglar i det här landet låter väldigt märkligt. Som en telefon. Tror hela tiden att jag får SMS, men det är bara en fågel som sjunger.) Nya människor. Nytt sätt att leva.

Att jobba och ta vara på sig själv. I ett annat land. Leka vuxen.

Efter ett tag kom man in i det avslappnade livet på Fossil Bay. Ett kravlöst liv. Ett frestande liv. Inte konstigt att vi blev kvar på Waiheke nästan en månad längre än planerat.

Det finns så mycket jag vill säga om Waiheke. Om människorna. Jag vet att jag kommer åka tillbaka en dag.

Sedan började resa två. Den började med ett stort beslut. Vilken bil ska vi köpa? Bella, så klart! Är stolt över det faktum att jag köpte min första bil innan det att jag tagit körkort. Friheten. Och ansvaret. Vi åkte dit det passade oss. Stannade där vi trivdes. Där det var vackert. Där människorna var vänliga.

Vi körde i en stor cirkel kring hela ön och såg den från dess bästa sida. Jag bredde ut mig i baksätet. Spanade ut genom fönstret njöt. Drog stund vis efter andan. Och kämpade mot svindeln när vägarna slingrade sig runt bergstopparna.

Att resa genom Nya Zeeland är väldigt omväxlande. Från den ena stunden till den andra hinner naturen förändras drastiskt. Från platt åkerlandskap till lummiga kullar, till höga berg och branta kustlinjer. Från barrskog till regnskog. Vattenfall och varma källor. Och ett och annat får.

Snart skall vi påbörja vår tredje resa. Imorgon ska jag stirra på äpplen.