Kapten Kopp Te

Little Nick and Mr. Taranaki

2007-04-27T00:27:00.000+02:00

Så en dag tar det slut. Floden sinar och den sista droppen rinner förbi. Eller äpplet. Jag satte locket på min sista låda, klockade ut för sista gången, slängde min arbetsuniform lite nonchalant, men mycket pricksäkert i famnen på min chef, satte ett par lite väl överdimensionerade solglasögon på nästippen och brände iväg mot solgången. Eller ja, kanske var det så att jag trängde mig in i Bellas stökiga baksäte och bad en stilla bön för att vår nya generatorrem inte skulle börja tjuta. ( Att behöva byta den två gånger räcker.)

Men det var över. Inga fler äpplen. Inget mera mekaniskt stirrande vid ett rullband som bara är där för att jävlas med mig. Ingen klocka som tycks gå långsammare ju tröttare jag blir.

Äventyr. Sydön. Två ord som är brännande nära att vara synonymer. Sydön är vildare än nordön, vassare, vackrare, mer dramatisk och öde. Och mer storslagen.

Bergen här skjuter högt upp ovanför molen, som sakta rullar fram över de snötäckta topparna. Floderna som ständigt korsar vår väg, tävlar med de klippiga kusterna om vem som kan bära den klaraste färgen av turkos. De djupblå sjöarna, omringade av grå-gröna klippor, är stilla som speglar, så när som på en sammetsmjuk krusning.

Jag vaggas fram, (trots Bellas bristande stötdämpare), för att då och då ta land vid färgstarka underverk.

Så begav vi oss inledningsvis till nationalparken Abel Tasman för att fira vår nyvunna frihet. Parken, som tveklöst har en av NZ vackaste kustlinjer och lummigaste skogar, ligger på sydöns norra kust. Vi vandrade i några timmar förbi gyllende stränder och porlande bäckar. Vinden, som bara vaknade till liv då vi mest behövde dess svalka, skvallrade om höstens svala annalkande, men lät solen spela ut sitt fulla register. När vi var så där lagom trötta i benen, men inte slitna, mötte oss vår skjuts tillbaka i den vackraste viken av dem alla. Vi hoppade på vår segelbåt, tog en sväng ut till sälungarnas tillhåll och gungade sedan tillbaka i stilla mak.

Ytterligare ett besök i en sälkolloni blev det när vi körde utmed den gröna östkusten. Bara några meter ifrån vägen, i det väldiga stormandet från från vågorna som dundrade bröt mot klipporna, låg de och sov helt ostörda. Någon kankse lyfte på huvudet då och då för att spana in de turister som stannade utmed vägen. En annan kanske hasade sig upp för en sten i jakten på en bekvämare viloplats. Men för det mesta tog de det väldigt lugnt.

I Kaikoura såg vi för första gången de riktiga bergen. Det dök upp så plötsligt att vi var tvungna att kväva våra upphetsade skrik. Ett hastigt fumlande efter kameran i baksätet. Utan bevis skulle det vara svårt att tro att bergen verkligen är sagoberg. Nu, när jag har börjat vänja mig vid dem, är det fortfarande en ilande känsla i magen som dröjer sig kvar, var gång jag ser dem balansera på horisonten.

Men det var för havet skull vi hade kommit. I en båt som var byggd med endast hastighet i åtanke och knappast komfort och välmående, ( de flesta ombord blev måttligt sjösjuka) mötte vi Little Nick och Mr. Taranaki. Båda råkade av en händelse vara cirka 18 meter långa, (händelsen som syftas till i det här fallet var att de båda föddes som kaskelottvalar).

När de kom upp till ytan för att andas, kunde vi i spänd väntan på dykningen med den kända snärten med svansen, studera hur den med jämna mellanrum sprutade vatten ur sitt andningshål. Det största djur jag någonsin sett, låg stillsamt och flåsade, medan ett fyrtiotal turister ivrigt fotograferade den blottade ryggtavlan. Och så, med ett sista djupt andetag, rullade ryggen fram för att med en vink med svansen försvinna ner på eviga djup.

I Hanmer Springs flödade det varma källvattnet fram och vi lät tina upp stela muskler.

På västkusten väcktes än en gång piraten i mig till liv. Vid Pancake Rocks ville jag söka efter gömda skatter, men fick nöja mig med att på avstånd besöka de underliga klippformationer som klär kustremsan.

Vid gav oss av på expedition. In i skogen utmed bergets vägg. På andra sidan dalen reste sig svarta klippor rakt upp. Svartas kanske för dem som försökt klättra uppför dem och vars rep fortfarande hänger kvar, flera år senare, som en varning för andra som vill pröva samma väg. För oss var vägen inte riktigt lika brant, men nog så prövande. Oavbrutet uppför, ständigt korsad av iskalla små bäckar, med vatten direkt ifrån glaciären.

Efter lite mer än en timmes vandring, började en kall vind svepa in mot oss. Vi närmade oss vårt mål. Då och då, när träden glesnade på vår vandring hade vi sett den väldiga isen framför oss, en 13 km lång glaciär som format dalen och dess branta klippor. Så var vi framme vid kanten på isen. På med istaggarna, manade guiden och vi spände alla på de metallfästen vi hittills burit i våra väskor. Med spik under skorna kunde vi så äntligen kliva upp på de uthuggna trappstegen som ledde oss in en plötslig vinter.

Isen bar något jag aldrig hade anat. Den var så...blå. På ytan fanns en vit slöja. Men när man såg djupare ner, bakåt i tiden, fanns där en kristallblå himmel fastfrusen, bara ett stenkast från den gröna, lummiga, smått tropiska skog, som vi lämnat bakom oss bara några minuter tidigare.

Tiden på isen blev alltför kort, innan vi var tvungna att vända om, för att hinna tillbaka innan det blev mörkt. Från parkeringen, där den som bara vill se Fox Glacier kan få sig en skaplig bild, anade jag hur vi bara hade varit sandkorn på solvarm piggelin.

Vi har kört nästan som i cirklar över sydön, sicksackat oss fram efter glada infall. De senaste dagarna har vi passerat de stora, lugna sjöarna. Stilla som i den många tavlor de fått modelera för. Men inget är så trollbindande och evigt som originalen. Tacksamt nog föll ett stilla regn när vi var vid Lake Wanaka och då vi helst undviker att köra i dåligt väder, fick jag spendera en hel dag i en varm fåtölj framför de panoramafönster vårt hostel klok nog vände mot sjön. För första gången på flera månader började jag läsa en bok, Baskervilles hund, dock på danska, i brist på andra böcker i vandrarhemmets minimala bokhylla. Helt underbart, förstod knappt själv hur mycket jag har saknat att läsa.

Imorgon ska vi till Dunedin. Fast först ska vi hälsa på ett gäng pingviner.
Ajjöken.

PS. För den som hoppas på bilder så dröjer det nog ett tag till. Ni får använda er fantasi, helt enkelt.

Mer bilder

2007-04-02T11:21:00.000+02:00

Cecilia har under den här resan lyckats läsa alla böcker i hela Nya Zeeland. Alla.

Konst, ja det skulle man kunna kalla det, men tavlan hängde på en toalett.

Dessa musslor hade vi "plockat" själva. Eller ja, det var Ben som dök,vi stod väl mest på klippan och tog emot det han slängde upp.

The Queen, filmen som vissades när vi var volontärer.

En bil kan man ha till mycket.

Mer än tusen ord

2007-04-01T11:58:00.000+02:00

Här är fyra bilder jag lyckats lägga upp trots att datorn strejkar ibland. Alla kommer ifrån Waiheke.

Interlude

2007-03-29T11:31:00.000+02:00

Efter nästan en månads roadtrippande kring Nya Zeelands norra ö, har resan tagit stopp. En liten paus.

Sist jag skrev satt vi inspärrade i Napier. Efter det gav vi oss iväg till Wellington. Vi blev kvar där några dagar och njöt av civilisationen, även om Wellington är en förvånande liten huvudstad. Cecilia testade och njöt av den stora tillgången på moccachono. Vi virrade bort oss på nationalmuseet Te Papa och försökte lära oss mer om vårt nya land. Cecilia upptäckte att caféet bjöd goda chokladsmakande drycker och vi blev därför tvungna att ta många pauser.

Så drog en regnig lördag in och vi insåg att vi var klara med den norra ön. Gång efter annan har vi stött på människor som precis kommit från södra ön och som längtar tillbaka. Vi kunde inte dra ut på det längre.

Färgan från Wellington tog oss strax över tre timmar och vi körde sedan direkt till Nelson. Och här är vi nu. Vi är ivriga att komma vidare och att få se mer, men det finns bara ett litet problem. Vi har knappt några pengar kvar.

Det finns bara ett sett att råda bot på en undernärd plånbok och därför har vi nu skaffat jobb som äppelpackare. Oj, oj, oj.

Det är inget särskilt kul jobb. Äpplen väller fram på ett rullband och landar på lilla-blå (vi är inte riktigt överens om vilken färg de har) packbrickor. Jobbet går ut på att kontrollera om det finns några fula äpplen och att lägga övriga äpplen snyggt och prydligt. När det är riktigt stressigt blir det mest att man står och vrider dem, äpplena måste ligga åt samma håll. När äpplena så till sist håller på att trilla av rullbandet återstår bara att i panik packa ner dem i lådor. För att sedan börja om från början.

De tre första dagarna klagade koppen högljutt eter varje pass. Lyckligt viss har den börjat vänja sig nu efter fem dagar. Nu blir man bara lite trött. Och uttråkad.

Ett problem kvarstår dock. Jag kan inte sova. Efter att dagligen ha stirrat på ett tusental äpplen och min hjärna fullkomligt paj. Det finns bara en sak i mitt huvud. Äpplen. Jag drömmer om äpplen. Äpplen som glider förbi mig. Äpplen som jag måste vrida på. Gång på gång vaknar jag upp och är full övertygad om att min säng är full med äpplen. Försöker intala mig själv att jag inte är på jobbet. Att äpplena kan vänta tills i morgon, när en ny dag börjar.

Somnar om. Och vaknar igen när jag vridit runt mitt täcke i tron på att det är ett rullband.

Men det är så det är. Snart får vi resa igen. det känns som min tredje resa.

Min första resa var den på Waiheke. Tiden då man försökte intala sig själv att det var sant att man var här på riktigt. Att det helt plötsligt var vamt och soligt och allting var otroligt vackert. Nya dofter. Nya ljud. ( Seriöst alltså, vissa fåglar i det här landet låter väldigt märkligt. Som en telefon. Tror hela tiden att jag får SMS, men det är bara en fågel som sjunger.) Nya människor. Nytt sätt att leva.

Att jobba och ta vara på sig själv. I ett annat land. Leka vuxen.

Efter ett tag kom man in i det avslappnade livet på Fossil Bay. Ett kravlöst liv. Ett frestande liv. Inte konstigt att vi blev kvar på Waiheke nästan en månad längre än planerat.

Det finns så mycket jag vill säga om Waiheke. Om människorna. Jag vet att jag kommer åka tillbaka en dag.

Sedan började resa två. Den började med ett stort beslut. Vilken bil ska vi köpa? Bella, så klart! Är stolt över det faktum att jag köpte min första bil innan det att jag tagit körkort. Friheten. Och ansvaret. Vi åkte dit det passade oss. Stannade där vi trivdes. Där det var vackert. Där människorna var vänliga.

Vi körde i en stor cirkel kring hela ön och såg den från dess bästa sida. Jag bredde ut mig i baksätet. Spanade ut genom fönstret njöt. Drog stund vis efter andan. Och kämpade mot svindeln när vägarna slingrade sig runt bergstopparna.

Att resa genom Nya Zeeland är väldigt omväxlande. Från den ena stunden till den andra hinner naturen förändras drastiskt. Från platt åkerlandskap till lummiga kullar, till höga berg och branta kustlinjer. Från barrskog till regnskog. Vattenfall och varma källor. Och ett och annat får.

Snart skall vi påbörja vår tredje resa. Imorgon ska jag stirra på äpplen.

En tur på landet

2007-03-10T08:35:00.000+01:00

Min ambition att skriva långa intressanta bloggar får stryka på foten ännu en gång.

Detta har hänt sedan sist:

Vi lämnade vårt surfparadis i Waikato och körde över till Rotorua. Där luktade det väldigt mycket ägg. Svavelångorna som strömmar upp ur markan kan ha något att göra med saken. Efter två dagar som fortfarande gör sig påminda i våra otvättade kläder har vi i stilla mak kört längs nordöns östra kust och njutigt av den måttlöst vackra utsikten.

Fick ännu ett bevis på hur snälla folk är i det här landet. När vi halvvägs till Gisborne fick punktering, tog det tre sekunder innan en bil med full med maorier stannade och gav oss hjälp. Däcket var bytat på ett nafs och jag hann aldrig bli orolig.

Körde igår från Gisborne till Napier. Här har vi fått husrum på fängelet, eller åtminstone det före detta fängelset, som numera är omgjort till vandrarahem.

Snart kör vi mot Wellington.

Åh, ja just det; jag älskar Nya Zeeland.

Att lämna Waiheke, att köpa bil och att ha sönder en flipp flopp

2007-03-04T05:32:00.000+01:00

Sista dagen på jobbet blev en ganska lång en. Vi slutade kanske inte så sent, men Tiden drog fötterna efter sig hela dagen. Det var inte så mycket kunder, gjorde småsaker för att hålla mig sysselsatt. Insåg inte riktigt att det var min sista dag. Kändes som att jag skulle stå bakom disken nästa dag igen. Och nästa igen....

Man kan säga mycket om min chef. Det är det många som gör också. Jag blev varnad för honom redan första dagen. "Lyssna inte på något han säger. Nicka bara och gör sen tvärtom."

I köket har de döpt om honom till "Santa on Crack". Ett inte helt missvissande smeknamn om man sett honom. Men nu vet jag bättre.

Han kanske inte är världens bästa chef. Arbetsförhållandena är kanske inte de bästa. Han kanske kör lite väl mycket med sina anställda. Men innerst inne har han ett hjärta av guld. Han är den han är.

Vi blev kvar på Waiheke nästan en hel vecka efter det att vi slutat jobba. Att vi faktiskt lyckades ta oss av ön förvånar mig fortfarande. Det vilar en förbannelse över ön och över Fossil Bay. Planen var knappast att spendera nästan två månader på Waiheke. Flera gånger hade vi satt ett datum då vi skulle lämna ön, no matter what. Men gång på gång fann vi anledningar att stanna längre. Dagen innan vi åkte var det fortfarande ingen på Fossil Bay som verkligen trodde på att vi skulle åka. Men jag tror jag själv insåg, när min högra flipp flopp pajjade samma kväll, att här kan vi inte stanna för alltid. Hur gärna vi än vill. Vi har ju inte sätt något av Nya Zeeland än.

Att vara uppe hela natten innan vi skulle åka, kanske inte var en jättebra idé. Hur skojigt det än var. Särskilt inte när planen var att köpa en bil på en bilmarknad samma dag. 24 timmar utan sömn och stekande sol i ett övertrafikerat Auckland är inte jätteroligt. Det tog oss många timmar men till sist bestämde vi oss. Hon var gammal och ganska ful. Men det var hon. Det var Bella.

Nu har vi haft Bella i snart två veckor och det har gått ganska bra. Ja, jag ska inte ljuga, lite problem har vi haft. Lite rädda har vi varit att hon ska pajja. Det kan hon ju i och för sig fortfarande göra. Men med en massa vänliga människors hjälp och en och annan mekanikers flinka fingrar så går hon nu riktigt bra.

De senaste två veckorna har vi färdats norrut och tillbaka igen. Och jag kan lovar att bilen redan har betalat för sig själv. Att vi inte behöver förlita oss på busstidtabeller och att vi kan stanna precis när det passar oss, när utsikten bara är lite för bra för att vara sann, är värt miljoner. Att Bella dessutom har ett stort bagageutrymme, gjort för att stökas ned med alla saker som vi inte orkar bära runt på, är en lyx i sig.

Vi åkte upp till Orewa, med sin långa strand, vidare till Whangarei, med Whangarei Falls och tillhörande nationalpark, därefter tre dagar i Pahia, en plats med alltför många turister men med massor att göra i vackra Bay of Islands. Vi hyrde havskajaker och tampades med tidvattnet. Cecilia testade vingarna, Fenja stötte ihop med tre delfiner och jag saknade min trasiga flipp flopp. Följande tre nätter spenderade vi vid Henderson Bay. Försökte oss på en ny soluppgång, men det var lite för molnigt.

Ben kom på besök igen och vi körde tills Nya Zeeland tog slut. Ända upp till Cape Reinga. Körde ner på 90 Mile Beach. Oändligt lång sandstrand, lite farlig med tidvatten, starka strömmar och kvicksand, men fånigt vacker. Idealisk för att övningsköra tyckte jag och satte mig framför ratten. Den satt på fel sida och växelspaken lika så. Men bilen både startade och började rulla på mitt kommando. Körde och körde, men tycktes inte komma någonstans. Stranden var en evig kopia av sig själv. Tog oss till Te Paki Giant Sand Dunes. Hyrde boggie boads och surfade ner för dynerna.

Sov två nätter på underbara Tree House Lodge i Kohukohu. Därefter virrade vi bort oss på väg till Ruawai men hittade åtminstone Waipoua Kauri Forest och det jättelika trädet. Som en skyskrapa. över tusen år gammalt.

Har nu spenderat tre dagar i Port Waikato. För strandens skull. Ett litet tillhåll för surfare, utan alltför många turister. Spenderar dagarna liggandes på min boogie board, samtidigt som vågorna bär mig. Lyfter mig. Sätter ner fötterna och känner genast strömmen. Man får kämpa för att fånga de största vågorna. Men det är det värt.

Lite fakta

2007-02-28T01:51:00.000+01:00

Har inte varit på internet på snart en månad. Börjar därför få lite dåligt samvete. Hör inte av mig till alla där hemma ordentligt. Jag lovar att jag snart skall svara på mail som legat och väntat på mig. Och att skriva en vettig blogg. Med massor av bilder.

Vill bara tacka för alla trevliga kommentarer. Blir jätteglad varje gång jag ser att ni läser vad jag skriver.

Lite Fakta:

1. Vi är inte längre på Waiheke Island. Vi är för tillfället ganska långt norrut i Kohukohu. Tror det hette så.
2. Vi stack för typ en och en halv vecka sedan. Slutade jobbet en vecka innan dess. Saknar faktiskt jobbet. Lärde mig att trivas riktigt väl.
3. Vi har köpt en bil...hon heter Bella...

Bakom mina solglasögon

2007-02-07T03:27:00.000+01:00

Har äntligen fått en ledig dag från jobbet.
Glömde bort att gå och lägga mig igår.
Vi catrade ett bröllop på en vingård igår kväll. Hade jobbat hela dagen på restaurangen innan dess.
När jag kom hem var jag så sur över att jag aldrig har tid till något annat än jobb. Ville inte sova bort min lediga tid.
Korkat.
Vad gör jag då på min lediga dag?
Sover.
Tvättar, för hand.
Sitter och skriver.
Äter nudlar, samtidigt som jag viftar bort gårdens ankor. De vill stjäla min mat.

Det blåser idag. Solen torkar snabbt min tvätt.
Boysenberry glass. Gott.

Jag tvistar med lyxproblemet; vilken strand skall jag gå till?

Imorgon jobbar jag igen. Suck.
På söndag åker vi.
Yess...

Nytt Jobb

2007-01-31T02:07:00.001+01:00

Jag har ett nytt jobb.
Det är okej.
Min chef är galen.
Men det är okej.
Stället heter Onetangi Beach Café.
Det är lite risigt.
Men det är okej.
Allting tar slut hela tiden och det tar evigheter innan chefen beställer något nytt.
Men det är helt okej.
Gästerna blir lite sura när vi inte har allt som en restaurang borde ha.
Men det är okej.
Den elfte januari slutar jag.
Då ska vi norrut.
Det känns mer än okej.

Korv

2007-01-31T02:05:00.000+01:00

E: Ska vi äta korv?
C: 24 st för 12 dollar på Woolworth. Billigt.
E: Nu sparar vi massor med pengar.
C: Korv är en skojig produkt.
E: Och det är ju inte bara korv som säljs i korvform.
C: Va? Finns det mer?
E: O ja, att sälja sin produkt i korvform tycks bli allt vanligare. Det finns ju både sylt, risgrynsgröt och vitlökssmör i korvform.
C: Och korv. Det säljs också i korvform.
E: Ja, precis.
C: Fast korv kan man ju säga är kött i korvform.
E: Ehhh, ja just det. Kött...
C: Här uppstår ett litet problem. Ett olösligt problem.
E: Korv? Problem?
C: Om korv är kött i korvform, då kan man alltså inte sälja korv i någon annan form än just korvform. Annars blir det kött i en annan form.
E: Ehhh, just det. Rent kött i en annan form...
C: Knivigt.
E: Ytterligare en komplikation uppstår ur detta resonemang. Om korv är kött i korvform, vad är då vegetariska korvar?
C: Ajajaj, vår ekvation stämmer inte i alla lägen. Vi måste ompröva vår teori.
E: Kanske kan man säga att en vegetarisk korv säljs i kött-i-korfform-form?
C: Eller helt enkelt bara i korvform.
E: Besserwisser.
C: Bratwurst.

Var är min badboll?

2007-01-26T04:12:00.000+01:00

I torsdags ringde telefonen. Det var Ben som ville att vi skulle komma över till fastlandet. Cecilia och jag kände oss genast manade att åka. Den tredje pepparkaksgubben lämnade vi kvar på ön, hon kunde inte ta ledigt från jobbet.

Nathan och Ben bor ute på landet, strax utanför Hamilton. Med får utanför fönstret.

Det blev en halvlång utekväll i Hamilton innan vi drog oss tillbaka.

Dagen därpå begav vi oss ut på upptäcktsfärd. De bästa badplatserna var målet, drömmen ett vattenfall. Nathan var inte med, han skulle kanske jobba, om vädret tillät. Istället följde Dave med.

Vårt första stopp var en flod vi följt i hopp om att den skulle leda oss till ett brusande fall. Men när vi kört en tag var vi tvungna att stanna. Vi måste bada nu!

Killarna klättrade upp för en brant och slängde sig ut från vad som måste ha varit en minst 10 meter hög klippa, medan jag och Cecilia sömnigt såg på.

Därefter fick vi precis vad vi hade önskat oss. Vi körde till ett vattenfall som killarna redan kände till. Jag hade kunnat stanna där för alltid.

Ben tycks se det som sin uppgift att bota min höjdskräck en gång för alla. Han lyckades i alla fall lura i mig att jag borde klättra upp till toppen av vattenfallet. Vilket gick ganska bra fram tills dess att vi kom ut ur buskaget och jag insåg hur högt upp jag var. Då ville jag snabbt ner igen.

Efter det åkte vi vidare till Dickie´s Flat. För att ta oss fram till vattnet var vi först tvungna att gå igenom en 200 meter lång grotta. Det var lite fuktigt om tårna, men vad gjorde det när taket var fullt av lysmaskar? Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att de var stjärnor på ett avlägset himlavalv.

Grottan följdes av ytterligare en grotta, men genom denna strömmade en stark ström fram.

Modig som jag är(...) lyckades jag gå igenom hela tunneln och tog mig fram till andra sidan.

Nu hade vi badat på tre otroliga platser, men det bästa sparade vi till sist. Vi hoppade in i bilen och körde ut till Hot Water Beach. Alldeles i närheten finns en vulkan som värmer upp sanden på stranden. När tidvattnet väl har dragit sig tillräckligt långt ut, gräver man en grop i marken och fram strömmar skållhett vatten.

Vi kröp ner i vår hemmagjorda jaccuzzi, stirrade upp mot the Milky Way som här breder ut sig som ett vitt stråk över himlen och vägrade att gå upp på fyra timmar. Då kom tidvattnet tillbaka och fyllde vår grop med vad som kändes som isvatten.

5.00 am ( aka, Fem på nya äventyr)

2007-01-16T22:57:00.000+01:00

Det var nära att jag drog mig ur hela dealen. Inte fan ville jag gå upp innan fem, speciellt inte när jag dessutom hade suttit uppe till halv två kvällen innan.

Likt förbannat traskade Fenja upprymd in i båthuset en kvart i fem och tände lampan. Inombords skrek jag av ilska. Utåt hördes bara en missnöjt grymtande.

Två minuter senare var jag dock på fötter. Tanken att stanna kvar i sängen var det tydligen inte bara jag som tänkt. Barry kom visserligen upp, men insisterade på att han var tvungen att gå och lägga sig igen, han skulle ju jobba i morgon. Jake traskade förbi mig likt ett spöke, insvept i en tjock filt och jag insåg att det bara skulle bli vi tre.

Vi nästan sprang upp för backen. Det hade börjat ljusna något och vi fick ju inte missa soluppgången, nu när vi hade lyckats ta oss upp ur sängen.

Det var långt ifrån enkelt att se var man gick. Lyckligtvis hade Barry lånat mig sin ficklampa. När vi vandrade utmed vinrankorna kände jag mig lite vilsen, lite som i en deckare. Eller som en Fembok, typ Fem på mystiska heden. Kanske var vi på jakt efter smugglare...

Vi såg aldrig någon soluppgång. Eller jo, det var väl mest solen vi aldrig såg. Istället fick vi se hur Waiheke Island sakta färglades, från ett skuggigt landskap med de piratgömme-svarta klipporna ( jag lovar, någonstans i en grotta väntar ett berg med spanska dubloner på att bli hittade av mig. Visst, man kan ju undra hur det spanska guldet hamnade på Nya Zeeland, men det är väl inte helt omöjligt?) till en grön och lummig, böljande ö.

Vi fick en ny vy av vår alldeles egna strand; Fossil Bay. Lite lätt från ovan insåg man vilket paradis som ingår i vår löjligt låga hyra. Där var stranden med alla spännande saker som hela tiden spolas upp, det döda trädet som sträcker sig efter de salta vågorna, den hemliga stranden man kan simma ut till för att sedan klättra upp på klipporna ute vid revet. Det var dock omöjligt att se vägen upp från stranden, den förblir en hemlighet om man inte vet var den är. Tänk att att vara skeppsbruten och sköljas i land här. Då kanske man aldrig kommer upp.

Någon gång innan åtta började vi traska ner för backen igen. Det faktum att vi hade korsat en privat fruktträdgård för att ta oss upp till utsiktsplatsen blev mer påtaglig i dagsljus. Men allting verkade lugnt, jag tror inte att någon såg oss, där vi hastigt smög oss fram mellan fallfrukten och gömde oss under grenarna. Än en gång kände jag mig som en i Fem-gänget.

Tecken från ovan

2007-01-15T04:47:00.000+01:00

Det är helt sant, jag hittar inte bara på. Jag svär.

När jag vaknade på morgonen (eller ja, runt tolv, hade diskat på Palm Beach Clubhouse hela kvällen innan) den 13 januari hade jag ingen aning. Det var först när Cecilia vaknade strax efter mig och klämde fram ett sömnigt: "Grattis på födelsedagen" som jag insåg att jag inte längre var tonåring. Istället en tjugo-någonting.

Tänkte inte så mycket på det under hela dagen. Kände mig dock lite vuxen när jag köpte tidningen, för att för en gångs skull få ett hum om vad som pågår ute i världen. Trodde inte att det skulle bli så mycket firande.

Men vad händer? IQ-Ping Pong (ja Elise är ju inte här, men tre av fyra är ju alltid någonting) gör vad de är bäst på. De bjöd mig på bästa tänkbara födelsedagskalaset.

Min personliga födelsedagssång (melodi: små grodorna):

Vår Emma
Vår Emma
Har fölsedag idag
Blir äldre och äldre
Och klokare var dag
Ko ack ack ack...

Men tiden
Men tiden
den tror vi inte på
Men klockan
Men klockan
Den fortsätter att gå
Åh Tick tick tick...

Vi tänkte
Vi tänkte
Att gå ner till stranden
Och tända
En brasa
Och titta på elden
Men nej nej nej
Åh nej nej nej
Det ville inte du (det regnade!)
Åh nej nej nej
därför är vi här nu

Hurra Hurra
Hurra Hurra
Hurra Hurra
För dig
Hurra Hurra
Hurra Hurra
Hurra Vi Älskar Dig!

Cecilia och Fenja hade lagat värsta "fede" middagen. Stekt potatis och korv. Kan det bli bättre?

På födelsedagskalas måste leka lekar. I detta fallet hade de utformat små tävlingar för mig. Priset i varje tävling: en bit choklad. Jag vann varje gång. Fast jag fick dock två försök på mig att sätta svansen på grisen...

Och det bästa av allt, det jag tycker mest om, stunden då jag bara får vara med mina underbara resekamrater: tre-tretton. Kortspelet som slår alla andra. Farligt vanebildande.

Undrade dock om det var någon som spelade mig ett spratt. Eller var det ett tecken från ovan? Två gånger i rad fick jag 42 poäng. 42, ringer det ett klocka?( För er som inte läst Liftarens guide till galaxen är 42 svaret på Livet, Universum och Allting.) Dessutom visade det sig att om Cecilia hade valt att plocka sitt sista kort i sista omgången ur en annan hög hade hon också fått 42 poäng. Ett sammanträffande? Jag tror inte det...

Som ljuset högst upp på "tårtan" (eller de popcorn som Steve bjöd på) fick jag ett fint litet paket från Petra, innehållande Nya Zeelands godaste: Jaffas.

Musiken? Förutom att vi själva körde ett litet Moulin Rouge-medly fanns det bara en självklar låt. Låten som piggar upp mig som ingen annan: We can work it out med Steve Wonder. Vi vred upp volymen och glömde för stunden bort hur regnet öste ner utanför.

Bo på Fossil Bay Farm

2007-01-12T05:01:00.000+01:00

Nu börjar det kännas lite som om jag har kommit hem. Jag kan själv inte förstå att jag trivs så bra i en liten stuga ute i sumpmarken men allt börjar liksom falla på plats. Plus, det är knappast husen som gör Fossil Bay Farm, det är människorna. The Boat House är ju bara ett ställe vi sover på. Ett ställe där vi kan stänga en dörr om oss.

>

Fossil Bay, har som namnet kanske skyltar med, en egen strand. Det finns bara en hake. För att ta sig dit måste man först ta sig ner för en brant backe, eller som vi höjdrädda vill beskriva det; ett stup. Första gången jag såg vägen ner till stranden tänkte jag: "Aldrig!". Men när jag skymtade stranden insåg jag att jag förr eller senare måste ta mig ned. Jag såg det som mitt Everest att bestiga.

Igår kom Ben på besök och vi hade bestämt oss för att åka och bada. Planen var att ta bussen till Onetangi, men det, insåg vi skulle ta för lång tid. Vi ville bada med en gång.

Jag hade inget val, det var bara ett ge sig av utför branten och hoppas på det bästa. Och ja, jag kom ner, det var inte så farligt och stranden var underbar.

Med med höga väggar runt omkring var vi som i vårt eget paradis.

Vilken strand man än går över här på Nya Zeeland, hittar man alltid något, snäckor,stenar och i det här fallet, en krabba.

Vattnet...det är inte så himla varmt. Ungefär som i Sverige på sommaren.

Nästa gång vi kommer tillbaka, kommer jag skutta ner för backen som en bergsget.

Till vidare kan jag drömma mig bort i grönskan kring gården.

Regn på Nya Zeeland

2007-01-09T05:39:00.000+01:00

Jag vaknar upp (tisdag morgon) av att det smattrar häftigt mot båthusets tak. En fuktig känsla tränger sig på och jag drar täcket långt upp över öronen. Det starka solskenet har bytts ut mot ett svenskt midsommarregn. Det känns likadant, till och med låter likadant.

Ändå vet jag att allt är helt annorlunda. Att allt har förändrats. Livet har tagit en kraftig sväng och är nu på väg i en helt annan riktning än någonsin tidigare. Jag tänker mycket på hur det kommer kännas om fem månader när vi ska åka hem igen, när vi skall återvända. Ingenting kommer vara sig likt, allting kommer ha bytts ut mot någonting annat.

Eller nej, allt kommer vara som det alltid har varit. Men jag kommer vara annorlunda, jag kommer bytas ut mot en ny, en...

Vad kommer jag bli? Vuxnare? Klokare? Avtrubbad från verkligheten?

Påminn mig, om vem jag var innan jag for, jag börjar redan att glömma...

Fossil Bay Farm

2007-01-08T05:27:00.000+01:00

Idag (söndag, bloggen kommer kanske inte alltid var up to date, då jag skriver bloggarna offline och publicerar dem så fort jag har tid att gå till internet caféet) har vi flyttat från vår lyxiga lägenhet på Ocean View i Oneroa till Fossil Bay Farm som ligger en liten bit utanför. Sabina, som äger lägenheten kom hem idag och vi fick ta vårt pick och pack och dra.

På farmen har vi hyrt in oss i The Boat House, en liten stuga ute i en damm, helt omringad av hög vass. I priset ingick tydligen också en tupp som väcker oss på morgonen. Trevligt.

Jag har bara varit i Nya Zeeland i en vecka, men redan har det jag hörde i förhand visat sig vara sant. Alla har är otroligt vänliga. Vi är inte helt hundra på vart vi ska efter Waiheke Island, men vi funderar på att åka norrut till Bay of Islands, i alla fall om vi lyckas övertala Ben att följa med oss och såldes köra oss dit i hans bil. När min chef hörde det erbjöd hos oss direkt att bo på den mark som hennes familj tydligen äger där uppe. Samma kväll bjöd en av kockarna, som råkar ha en svensk flickvän, oss att följa med dem till södra ön om ungefär en månad då de ska dit. Plus att vi alltid får skjuts från jobbet av olika kolleger (bussarna är alltid minst tjugo minuter sena) och att folk är trevliga i det stora hela.

En av mina favoritstunder på dan är då vi tar bussen till jobbet. Ön är inte direkt platt och man bjuds på många överdådiga utsikter under färdens gång. Upp och ner över berg och dal går resan och även om chaufförerna tar vissa smala kurvor lite väl häftigt, känner man sig hur trygg som helst. De vet vad de gör. Plus att de är hur trevliga och roliga som helst. '

I onsdags kväll åkte vi över till Auckland igen. Jag och Cecilia hann aldrig se något av stan när vi landade här, då åkte vi direkt till färjan som tog oss till ön. Det rådde vi dubbel bot på nu. Vi hade stämt träff med Ben, en kille från England som Fenja mött på planet, vid Auckland Sky Tower. Lite lätt motvilligt följde jag med upp. Trots min ilande höjdskräck vågade jag mig fram till fönstret och fick en fin utsikt över Auckland.

Självklart skulle Cecilia och Fenja vara värre och ställde sig på händer med fötterna mot glaset. Bara för att de kan.

Nytt Land

2007-01-05T22:36:00.000+01:00

Jag är ganska trött och vill spara lite tid. Därför tänker jag inte beskriva Waiheke Island för er. Ni får själva leta rätt på första bästa resekatalog som säljer resor till varma platser och titta på deras bilder. Ni vet, de där paradis bilderna, det blåa vattnet de gröna palmerna och regnskogen runt hörnet. Så ser det ut här.

Här är inte som jag hade tänkt mig. Här är tusen gånger bättre. Här är precis lagom varmt, var man än befinner sig på ön tycks man alltid befinna sig i kulisserna av en film, människorna är obeskrivligt vänliga och efter tre dagar på ön, varav vi var väldigt jetlag under två, lyckades vi få jobb på en snofsig restaurang. '

Palm Beach Clubhouse ligger vid just Palm Beach, en av öns drömstränder. Här och där på ön spricker öns klippor upp i små vikar, populära ställen för alla segelbåtarna att lägga till. Där flockas också badgästerna, inte undra på, då ingen kan undgå att förtrollas av den vita sanden, den ljumma ljusblå vattnet som med en avslappnad suck bryter i vita vågor ut med strandkanten och de väldiga grönklädda klipporna som tornar upp sig runt om viken och som bjuder en på drömmar om upptäcksfärder och skattjakter.

På restaurangen har vi fått göra lite allt möjligt. Både tunga grejer, som att stå i disken, men även att vara "on the floor" och ta hand om gästerna. Då blir det mycket spring även om vi inte tar några beställningar, då vi inte kan menyn. Men att servera all maten utan att bränna sig, spilla, duka av, på med nästa rätt, samtidigt som vi måste diska alla glasen och polera dem och besticken gör att man aldrig står still och saknar något att göra. Men, det är skitkul.

Huskur

2006-12-19T19:56:00.000+01:00

Lite suddig? Kan du inte bedöma vart lilltån slutar och foten tar vid? Vad göra?
Amputera? Stålhätta? Träsko? Fel, fel, fel....
Dansa. Dansa, bara till musiken du aldrig erkänner att du tycker om. Skivan som inte får stå framme i skivsamlingen. Kom igen, alla har en, du också.
Det svänger...

Mina nerver

2006-12-18T11:31:00.000+01:00

Jag är inte arg, det bara ser så ut. Jag är heller inte det minsta orolig, nervös eller smått lös i magen. Allt löser sig till slut, eller hur?

Blyfjäder

2006-12-12T11:55:00.000+01:00

17 dagar.
Det är en fullt överskådlig tid, lite mer än två veckor.
Vad förväntas en människa utföra inom ovanstående tidsrymd?
Är jag förberedd, eller håller jag bara på att bli tokig?
Graviation; tungt som...ja du fattar bara inte!

And...lift of!

2006-12-10T12:41:00.000+01:00

Likt en Fugelsangsk fågel lämnar jag snart också marken.
Jag ska flyga nästan lika långt.
Nästan.